Kärlekens lydnad

Kan man skriva om lydnad i vår tid, då de flesta vill göra vad de känner för. Idag anser sig
de flesta vara så upplysta att de vet bäst hur de ska göra och kan fattar sina egna beslut.
Många som försökt att slå sig fria från alla regler har i stället hamnat i fångenskap.
De är slavar under olika laster och begär. Det är starka krafter, som bryter ner dem som
människor. Livet har då mist sitt verkliga värde och saknar mål, /Rom. 1:25/.
Sedan syndafallet i Edens lustgård har vi alla fått en benägenhet att värja oss mot att lyda
någon eller något. Redan som små barn så säger vi: ”Kan själv”/Rom. 3:23, 5:12/.
Men Bibeln talar om en lydnad som i stället gör människan fri. Det är lydnad för sanningen, /1 Petr. 1:22-23/.

LYDNAD I GAMLA TESTAMENTET
För att få en helhetsbild av hela frälsningshistoren behöver vi läsa från början, hur synden
kom in i världen. Gud är helig och hatar synden, men han älskar sin skapelse så mycket att
han har gjort allt för att återfå gemenskapen med människorna, efter deras fall.

Hans första räddningsplanka blev Abraham, Gud slöt ett förbund med honom, som blev stamfader till
ett folk som Gud hade utsett, som sitt egendomsfolk och även ett land för dem att bo i, /
1 Mos. 15:1-6, 18-21, 5 Mos.7:6-9/.


Vi vet att Israels barn blev räddade från hungersnöd genom att de kom till Egypten och
fick det bra i landet Gosen. men blev så småningom slavar och blev kvar där i 430 år, (se
historisk sammanfattning i Apg. Kap.7). Då sände Gud nästa räddningsplanka, Mose. Gud
kallade honom att föra folket, som nu hade blivit talrikt, ut ur Egypten och sedan leda dem
genom öknen tillbaka till det land som Gud hade lovat Abraham, /2 Mos. 3:1-16/.
Mose fick under ökenvandringen mottaga lagen på Sinai berg, /5 Mos. 5:1-22, 6:1-9/. För
att de skulle leva i gudsnärvaro, fick han uppgiften, att efter noggrann beskrivning, bygga
ett tabernakel (tält) som förebild till templet, /2 Mos. 25:8-22/. (Allt om tabernaklet och
offertjänsten finns att läsa i 2 Mos. Kap. 25-31). Med sig på vandringen hade de alltså
tabernaklet med förbundsarken som representerade Guds närvaro, i förlängningen en
förebild för Jesus Kristus.
Den lag som Mose fick ta emot skulle lydas till punkt och pricka. När folket levde i lydnad
gick det dem väl, men när de var olydiga hamnade de i svårigheter och lidande ja, t.o.m.
död. Vid intåget i löfteslandet var de ca. 600 000, förutom alla barn.(Hela berättelsen om
uttåget och ökenvandringen finns i 2 Mos. Kap.12-40),

LYDNAD I NYA TESTAMENTET

Jag upplever som att /Rom. 13:10/ är ett nyckelordet om lydnad i NT. Nu kan vi se hur
den lag som Israels barn fick via Mose var en förebild som pekade framåt. Nu har den fått
sin fullkomning i Kristi försoningsverk, /Hebr. 9:11-14/.
Guds kärlek till oss människor är outgrundlig, /Ef. 3:14-19/. Vi kan aldrig med vårt
förstånd förstå den. Det är bara Guds Andes verk i oss som gör att vi kan ana något av den.
I de stunderna får vi lovprisa Herren, men då blir vi också förkrossade.
Om Gud hade varit som vi när människan föll i synd och när vi också idag tillåter djävulen
att ta makten över alla områden i vår värld, hade han övergett sin skapelse för länge sedan.
Han utvalde ett folk, gav dem en lag att leva efter, för deras eget bästa och för att de skulle
leva i försoning med Gud och med varandra. Men det var ett hårdnackat folk som ville
följa sin egen vilja. Gud sände profeter som skulle förmedla Guds Ord till folket, men de
togs inte emot, /Jer. 11:6-8/.
När Gud såg detta tänkte han inte ge upp. Han hade en annan plan färdig redan innan
skapelsen, att offra sin egen Son, /Ef. 1:4-10/. Jesus lät sig offras, frivilligt, bli människa
och dö i vårt ställe, /Joh. 10:17-18, Fil. 2:8, Hebr. 5:8-9/. Den som är det underbaraste
föredömet i lydnad är alltså Jesus själv. Denna hans lydnad har räddat oss och är vårt enda
hopp.
Den lag som vi har att följa idag är kärlekens lag. Det är samma slags kärlek som Gud har
visat oss genom Jesus. Om vi älskar någon gör vi allt för att behaga den personen.
Det vi vet att den personen behöver, önskar, vill och älskar gör vi allt för att genomföra det.

På min sjuksköterskebrosch stod det, /Gal. 6:2/. Det finns ingen starkare motivation till att
lyda Gud och göra det han bjuder oss än kärleken till honom, /2 Kor. 5:14-15/.
Lydnaden hör också till barnaskapet. Ett barn behöver alltid regler, eftersom de inte
är tillräckligt mogna för att ta egna beslut och inte vet att skilja på vad som är rätt eller fel.
I Gemenskap med Gud får vi genom Ordet och den helige Ande lära oss att lyda, av
kärlek.
Det finns en annan sorts kärlek också i den här världen. De flesta har känt av den och de
flesta är tyvärr styrda och drivna av den. Det är våra köttsliga begär som ger oss lust till att
ha oss själva i centrum, /1 Joh. 2:15-17, Gal. 5:16-17/.
Vi lever just nu i narcissistisk kultur. Det som förr räknades som en personlighetsstörning
är alltså kännetecknande för vårt tänkesätt idag. Det pågår ofta i sociala medier
diskussioner om hur man ser på sig själv och man ger råd om hur man ska lyckas att
förverkliga sina drömmar och nå den bästa versionen av sig själv.
Tyvärr är detta en trend som många kyrkor faller in i.
Man kan predika om hur Gud vill hjälpa oss att nå vår fulla potential. Man försöker sätta ett kristet förtecken för det som är centralt kring jag, mej och mitt.
Trots denna ”terapeutiska” förkunnelse så visar det sig att folk inte blir lyckligare, tvärtom. Vi kommer att må sämre än någonsin om vi hänger på den trenden. Då fjärmar vi oss från det som är gott, välbehagligt och fullkomligt, Guds
vilja och plan för våra liv, /1 Kor. 9:16-23, 1 Tim. 4: 14-16/.

Det som Bibeln uppmanar oss till ända från Johannes Döparens tid är omvändelse!
/Mark. 1:4, 14-15 Apg. 2:36-39/. Evangelium om Jesus Kristus visar på Guds kärlek till
oss som vi kan få ta emot. Då blir det ingen träldom att vara kristen, utan det vi kan göra
för honom och andra människor gör vi drivna av Kristi kärlek.
Jag brukade förr i predikningar ta en bild från vardagen: Om bilen t. ex inte startar, så finns
det flera sätt att få den fram. Man kan skjuta på av egen kraft, men då tröttnar man snart.
Man kan försöka tanka med fotogen – fungerar inte. Det måste vara rätt bränsle till rätt bil.
Kärleken är enda rätta drivkraften för tjänsten i Guds rike.

Anita Grantinger

Andens frukt

Vi fortsätter lite till med att läsa om detta med skillnaden mellan tro och gärningar.  Vi kan vara tacksamma för att det är Herren sjäv som har kallat oss till frihet. Det är han som har tagit initiativet till vår frälsning. /Gal.5:13, Joh. 15:16/. I andra religioner finns krav på att själv försöka nå kontakt med Gud genom olika strävanden. Vår Gud har böjt sig ner och själv sökt kontakt och gemenskap med oss genom Jesus Kristus.

NÄR VI NU HAR FULLKOMLIG FRIHET I KRISTUS, KAN VI DÅ LEVA HUR SOM HELST?

Nej, säger aposteln Paulus. Vi är fria från skuld inför Gud, men inte från att synda. Det gäller i vår relation till Gud att alltid lyda sanningen. Nu finns bara en lag kvar, kärlekens lag/Gal. 5:14/. Vi behöver den som ett rättesnöre i livet som vi kan spegla oss i och kolla om vi är lydiga eller ej.

I vår person finns 2 olika naturer: köttet, vår fallna natur som blev fördärvad vid syndafallet och Anden som vi fick när vi blev pånyttfödda. Vår köttsliga natur är i strid mot Guds Ord och styrs av sina egna egoistiska begär. Det pågår ständigt en strid inom oss mellan den fallna naturen och Andens frukter.  Vi vet vad Gud vill, men vår själviska natur gör att vi ofta gör tvärtom. Vi är i oss sjäva oförmögna att göra det rätta, /Rom. 7:14-20/.

Köttets gärningar är synliga. Dekan indelas i 4 grupper: sex, orgier, sociala relationer och dryckenskap och behöver ingen större förklaring. Allt detta bryter ner människan och hela samhället.  De som lever så ska inte ärva Guds rike, /Gal. 5:19-21/.

Istället ska vi odla Andens frukter, de är ofta osynliga och mognar fram under vandringen tillsammans med Herren. De bygger upp och gör att vi mår bra. /Gal. 5:22-23/.

KÄRLEK /1 Kor. 13:13, Kol. 3:12-14/.

GLÄDJE /Fil. 4:4, 1 Tess. 5:16/. Det är en glädje, på djupet, som tål  motgångar.

FRID I svenska språket har vi 2 ord, till skillnad mot t.ex. De övriga nordiska språken, frid och fred. Min tllämpning av dessa är att vi kan ha frid i hjärtat och fred med vår omgivning, /Joh. 14:27, Fil.4:6-7/.

TÅLAMOD /1 Kor.13:4, 2 Tim. 2:24, Ef. 4:2/ Vi behöver tålamod i många situationer i vardagen och inte minst med varandra, eftersom vi är så olika.

VÄNLIGHET /Ords. 12:25, Rom.15:7/ Samma ord kan sägas på olika sätt, även det som inte alltid är behagligt, men om kärleken finns med kan det mesta sägas vänligt och då får det också det önskade resultatet.

GODHET /Ef 5:9, Ords. 3:3/.

TROHET/1 Kor. 4:2, Upp. 2:10/, troheten gäller ju både till Gud och till varandra.

MILDHET/Ords. 16:24, 15:30/.

SJÄLVBEHÄRSKNING /1 Kor. 13:5, Ords. 16:23/

Herren har mycket arbete med oss, men det är väl att Han är mild och ödmjuk, /Matt. 11:29/.

Rättfärdiggörelse genom tro på Jesus Kristus

Det var inte lätt för aposteln Paulus, efter hans upplevelse på Damaskusvägen att predika och undervisa om att det är Jesus som är lagens uppfyllelse. Judafolket hade fått lära sig lagen utantill från barnsben och den var ju given till dem av Gud genom Mose. Det präglade hela deras livsföring på alla områden.

Gud såg emellertid att både för präster och andra blev lagen och kulturen bara yttre former. Och det måste till ett större offer än bockars och kalvars blod för att deras synd ska utplånas, /Hebr. 9:11-12, Rom. 8:1-3/.

Det dröjde länge t.o.m för de som varit Jesu lärjungar innan de kunde ta in det.
Allt sedan dess har det varit både en teologisk och andlig kamp för att sprida evangeliet över världen. Idag kan vi ändå tacka Gud för den ökning av alla de judiska messiastroende församlingar som finns både i israel och den övriga världen.

FÖRUTSÄTTNING FÖR FRÄLSNINGEN

Vi måste inse att vi inte kan leva upp till Guds rättfärdighet  på egen hand. Galaterna hade ju,  genom tron, tagit emot den helige Ande samt sett under och tecken ske i Jesu namn. Ändå fanns nu risken att de ska överge den sanna tron, /Gal. 2:3/.
Som kristna så kommer vi alla att utsättas för frestelser och påverkan  både på det andliga planet  och rent mänskligt.

Paulus ser Abraham som den andliga ingången till tron på Guds löfte, inte bara till judafolket, utan till  alla folk, /vers 6-9/ det är tron som är frälsande, varken gärningarna, eller att man konverterar till judendomen. Enligt /vers 29/ är vi t.o.m. arvtagare till Abraham när vi tillhör Kristus.

Martin Luther uttryker detta som följande: ”Kristen tro är alltid en passiv rättfärdighet. Lika lite som den torra jorden själv,  kan framkalla regn, utan är helt beroende av vad himlen ger som en gåva, lika lite kan en människa själv, göra sig rättfärdig. Det enda hon kan göra är att öppna sig och ta emot vad Gud ger från himlen genom Jesus Kristus”.

Vad är då lagens syfte? /Vers 19-25/
Lagen är inte given till att ge rättfärdighet, men den synliggör synden. Den väcker också upproret i oss och vår ovilja att göra Guds vilja. Den avslöjar vårt hjärta, /Matt. 15:19, Rom. 7:7-13/.
Genom omvändelse och pånyttfödelse får vi del av den helige Ande.       / 1 Kor. 6:19-20, 2 Kor. 5:17-19/. Då fylls vi av kärlek till Gud, till  hans Ord och till andra människor. Det kan kallas för hjärttransplantation,/Hes. 36:26-27/. 

Anita Grantinger                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                            

UPPENBARELSE och KALLELSE

I /Gal. 1:11, 15-16/ vittnar och understryker aposteln Paulus att han hade tagit emot evangeliet, inte av någon människa, utan genom en uppenbarelse från Jesus Kristus själv. Evangeliet uppenbarar och återspeglar hur Gud är, /Gal. 3:23-25, Ef. 3:2-7/.

Detta med uppenbarelser är inget som var begränsat till den första kristna tiden. De ges genom den helige Ande via människor som är utrustade med nådegåvor och som är ledda av Anden i olika situationer. Paulus undervisar om Andens nådegåvor och dess rätta bruk i
1 Kor. kap 12 och 14 och visst vore det önskvärt att dessa övernaturliga upplevelser vore naturliga i Guds församling också idag, i vårt land och inte bara underhållning. 

Det visar sig, att bland de miljontals människor, i olika delar av världen,  som idag kommer till tro på Jesus, får lära känna honom genom uppenbarelser av olika slag. I dagsläget rapporteras t. ex. 5 miljoner i Iran.

Uppenbarelser (avslöjanden) kan ges genom: 
SYNER som t. ex. Paulus möte med Jesus på Damaskusvägen.                     
DRÖMMAR t. ex. /Matt. 1:18-25, 2:13-14/.                                                                    
HÄNRYCKNING t. ex. /Apg. 2:17/                                                                                            
PROFETIA t.  ex. /Apg. 13:1-2/                                                                                          
VARNINGAR t. ex. /Apg. 16:6/

 Det finns ett sug efter det övernaturliga i vårt västerländska samhälle idag. Man vill däremot inte ta ställning för det som är rätt och rent, utan bara det man känner för just då.  Även i kristna sammanhang och kyrkor smyger det sig in bl.a. österländska fenomen. t. ex. yoga som öppnar för övernaturligt inflytande, som inte är gott, /1 Kor 10:21/.

FÖRUTBESTÄMMELSE

 Min enkla tro är att Gud har en plan för varje människa, /Ps. 139: 16/.
Det bästa som kan hända oss är om Guds plan med oss blir förverkligad i våra liv.
Paulus såg inte någon annan förklaring till sin kallelse, /Gal. 1:15-16/. Såskrev  också profeten Jesaja om den kommande Messias, /Jes. 49: 1, 6/. Gud skulle uppenbara sig för hednafolken genom sin tjänare. Så vill Gud fortsätta att uppenbara sig genom sin kropp, som är församlingen.

Paulus hade ingen längtan utan  blev ”överfallen” av evangeliet, han som t.o.m. förföljde de kristna. Han skickades till Jerusalem för att utbilda sig till rabbin, vid 17-18 års ålder,  /
Fil. 3:4-6/. Apg. 22:2-3/. Vi vet att Paulus hade, redan vid 20 års ålder, tillstånd på fickan att fängsla själv. Där fick han kallelsen att gå till hedningarna med evangelium.
Han fick uppleva hur Guds nåd förvandlade hans liv,( inte lagen), utan nåden. Det var detta som han skulle förkunna för hedningarna.

Paulus var född i Tarsus i södra Turkiet, alltså Jude född i förskingringen. Det var Romarriket som hade världsherravälde i stora delar av den då kända världen. Det innebar fred, växande välstånd, ett gemensamt språk, grekiska, och goda kommunikationer genom bra vägar. Det var enkelt att färdas mellan olika platser, även om många också tog sjövägen. Allt detta bidrog alltså till att det var lätt att sprida evangelium. ”När tiden var fullbordad” /Gal. 4:4-5/. Det stämde med Guds allmanacka.

Gud avslöjade för Paulus ett annat sätt, än genom lagen, på vilket vi kan bli frälsta. Han och de övriga apostlarna fick möta mycket motstånd, förföljelse och lidande, men var aldrig ute efter att behaga människor utan för att förkunna den korsfäste Kristus,  / 1 Kor. 2:2-4, Gal. 6:14, 1 Tess 2:4/. Det var inte bara genom förkunnelsen de förmedlade evangelium, utan också genom sin livsstil, /1 Tess. 1:5-7, Jak. 3:17-18/. 

Anita Grantinger

TRONS GÄRNINGAR

Under tidigare bibelstudier har vi läst mycket om friheten från den mosaiska lagen genom Kristi försoning. Samtidigt har vi sett att detta inte betyder, att vi som kristna, får leva hur som helst. Genom att lyssna till Guds Ord ställs vi inför utmaningar om vad som gäller både att undvika och handla. Genom att ta emot den helige Ande och låta sig ledas av Anden blir det en samverkan mellan tro och gärningar på ett naturligt sätt.

I Jakobs brev har vi bra förklaringar på skillnaden mellan på köttets gärningar, d.v.s. det vi gör i egen kraft och på eget initiativ, och gärningar ledda av den helige Ande.
Om vi leds av Anden blir vi inte utslitna på samma sätt eftersom vi också får den kraft som vi behöver, oavsett omständigheter,/Fil. 4:13/. Vi får be om vishet och den tro som Gud är villig att ge oss, /Jak.1: 5-8/.

De judekristna som brevet var sänt till levde i ”förskingringen” och förmodligen hade måst fly p.g.a. förföljelse och fick utstå mycket lidande. De hade ingen önskvärd tillvaro.
Av den anledningen hade Jakob en särskilt uppmuntrande hälsning till dem, /Jak.1:2-5/.

 Det är ingen lätt läxa att lära sig att glädjas över prövningarna  den får vi stava på många gånger i livet. Petrus tar också upp detta och är på samma linje, /1 Petr. 1:6-9/,
Även Jesus talade om det, /Matt.5:11-12/. Uthållighet får man bara om man har det rätta perspektivet i livet och vet att något  bättre väntar. Job är ju ett exempel på en hårt prövad man, men han vacklade inte i sin tro, /Job.19:25-27/.

SKILLNADEN PÅ PRÖVNING OCH FRESTELSE

Prövningarna, även om de är smärtsamma, har stor betydelse för vår helgelse, /
Rom. 5:3-4/. Frestelser är ju något som vi också utsätts för.
Den fallna naturen/köttet, våra egna begär, ger sig till känna ibland, hur andliga vi än må vara, /Jak.1:13-16/.
Den kampen har vi alla att utkämpa, på olika områden, så länge vi är kvar i denna värld.
Det är därför viktigt att vi håller oss nära Herren genom Ordet och bönen.

TRO UTAN GÄRNINGAR

Någon har sagt: ”Du blir inte räddad genom att göra gott, men du är räddad för att göra gott”. I de goda gärningar som Anden leder oss till finns inget av tvång utan är en naturlig frukt av tron, /Jak. 1:22-27/. Paulus betonar att det i så fall är kärleken som tvingar oss./
2 Kor. 5:14, Rom. 13:10/.
Resultatet blir då att vi inte bara lyssnar till Ordet utan också handlar därefter, t. ex. tyglar vår tunga, hjälper nödlidande, aktar på alla människors lika värde och håller oss obesmittad av världen, /Jak. 2:1-12/.

ATT HANDLA I TRO

Vi kan läsa i vår Bibel många exempel på hur människor handlat i tro. Abraham som kallas trons fader, var inte en passiv  lyssnare  till Guds röst, utan handlade i lydnad.
När han, på Guds befallning, var på väg att offra sin löftesrike son, talade han i tro och sa att Gud skulle säkert utse ett offer.
Han var också viss om att Gud var mäktig att  uppväcka från de döda, /Hebr. 11:19/.

Vi uppmanas i Ordet att handla i tro på många sätt. Jakob uppmanar oss att be i tro t. ex. för sjuka /kap.5:13-15/. Jesus ger oss uppdrag att sprida evangelium och tillämpa det, /
Matt. 28:18-20, Mark. 16:17-18/. Det gäller oss idag!

Anita Grantinger

VAD ÄR SANNING?

En dag stod Jesus inför Pontius Pilatus. Folket ville att han skulle döma Jesus till döden bl. a. för att han talade sanning. Pilatus fann honom inte  skyldig till något brott, men ställde en fråga till Jesus, en fråga som många människor har haft anledning att ställa i alla tider: 
”VAD ÄR SANNING!” /Joh. 18:37-38/

Idag menar, de som tror sig veta, att det inte finns någon sanning, allting är relativt.
Var och en får definiera vad som är sant. Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. Därmed är sanningen konsekvensen av min egen känsla och upplevelse. Sanningen har blivit förhandlingsbar, mer en någonsin. Kanske även i kyrkan.

Ordet sanning betyder i vårt språk: Fast, säkert, tillförlitligt. I Gamla testamentet kan vi se att det är ett fundamentalt uttryck för hela Guds väsen, /2 Mos. 34:6/.
Ofta nämns den tillsammans med trofasthet och rättfärdighet,/Sak. 8:8/.
Gud är den pålitlige som aldrig sviker och inte kan förändras, /5 Mos. 7:9/. Guds Ord är sant och trovärdigt, /Ps. 119:89,160/.

Eftersom Guds väsen och hans uppenbarelse i Ordet är sanning ska också  vi, som hans folk, vara präglade av sanning i vårt gudsförhållande, /Ps. 51:8, 86:11/.
Vi ska också vara sanna och uppriktiga  i det sociala livet, i tal, i handel och vandel.
Detta till skillnad mot  lögn, falskhet och bedrägeri, /Hos. 4:1-3/ Sanningens Gud hatar all osanning, falskhet och lögn.

Liksom sanning hör ihop med Guds väsen är det också ett uttryck för människans rätta förhållande till Gud. Gud och sanningen hör samman, såsom den syndiga människan och lögnen hör samman, /Rom. 3:3-8/. Guds handlingssätt är grundat på sanning, trofasthet och rättfärdighet.

JESUS KRISTUS ÄR SANNINGEN OCH SVARET PÅ LIVETS MENING

Kristen tro utgår från en i alla tider given sanning, som är likadan för alla. Jesus själv säger: ”Jag är sanningen!”/Joh. 14:6, 16:13, 17:17/.

Den viktigaste sanningen och enda räddningen för oss är att Gud har uppenbarat sig genom Jesus Kristus. Genom honom har Guds sanning blivit kött och blod och genom evangeliet förkunnas nu denna sanning i hela världen, /2 Kor. 4:2, 1 Tim. 2: 3-4/. Den förberedande gudsuppenbarelsen, förebilden, kom genom Mose, men lagens uppfyllelse kom genom Jesus  Kristus, /Joh:1:14, 17, Kol. 2:16-17/.

I sanningen finns frihet, därför är vi kallade att vandra i sanning och det kan vi bara göra  genom att förbli i Ordet. /Joh. 8:31-36/.  Förutsättningen för att bli bevarad i frälsningen är att man tror på och älskar sanningen och kan avslöja lögnen, antikrists ande som råder i världen,  /2 Tess. 2:9-12/. Till detta vill den helige Ande, hjälparen, leda oss, /Joh. 16:13/.

Jesus talar om sig själv som ”det sanna vinträdet” /Joh. 15:1-5/. Det mest fantastiska är ju att vi, genom hans fullbordade frälsningsverk får bli lika förenade med honom som grenarna i en vinstock. Det viktiga är bara att vi förblir i honom, så att saven, Anden, ständigt får genomströmma oss. Utan den förbindelsen är vi förlorade.

EN SÅDAN GEMENSKAP MED HIMMELENS KONUNG STÄMMER OSS TILL LOVSÅNG!

Anita Grantinger

VAD ÄR GUDS RIKE

När vi hör uttrycket Guds rike eller himmelriket är det kanske själva himlen, som vi först associerar till. Den kan vi läsa mycket om särskilt i Uppenbarelseboken.  Men när Jesus talar om ”Guds rike” och att ”Himmelriket är nära”, får det genast ett vidare perspektiv.

GUDS RIKE är huvudbegreppet i Jesu förkunnelse. Han nämner det ofta och uppmanar sina lärjungar att predika: ”Himmelriketär nära”,/Matt. 4:17, Mark.1:14-15/.
Jesus menade att evangelium, det glada budskapet om frälsning skulle börja att förkunnas. Han bekräftar att Guds rike, har kommit till jorden genom hans förkunnelse, läkedomsunder /Matt. 4:23/ och befrielse från onda andar osv. /Luk. 10:18/.

I det gamla Israel var det självklart att Gud var folkets konung, /2 Mos. 15:18/.
Så småningom framkom det att de ville, likt alla andra folk, ha en kung. I /1 Sam. 8 kap/ beskrivs situationen, hur profeten Samuel hade blivit gammal och hur hans söner inte vandrade på Guds vägar, vers 1-3.
Folket begärde att Samuel skulle be till Gud att de skulle få en kung. Det var inget bra förslag, men Gud tillät det. Samtidigt fick de veta vad det skulle komma att innebära. Läs gärna hela kapitlet.
 Även sedan konungadömet hade införts var ändå Herren folkets egentlige härskare och kungen hans ställföreträdare. Så småningom framkom det att Guds rike inte skulle omfatta enbart Israels folk och land, utan alla folk och länder och ett rike som varar för evigt, /Ps. 103:19, 145:13/.

De ord som i våra svenska bibelöversättningar är översatta till GUDS RIKE har främst en abstrakt betydelse och borde helst översättas med konungavälde och konungsligt herradöme. Guds rike är öppet för alla människor, pga. Jesu försoningsverk på Golgata, hans uppståndelse och andeutgjutelse, /Apg. 2:38-39/, samt Satans totala nederlag, /Kol. 2:15/. Guds rike är av himmelsk art och karaktär och kommer från himlen till jorden som en förlösande verklighet, ett evigt rike, /Dan. 2:44/.

GUDS RIKE NÄRVARANDE

När Jesus gick omkring och förkunnade evangeliet om riket fick han flera gånger frågan om Guds rike, när det skulle komma och var det fanns, /Luk. 17:20-21/. Han försökte förklara att det var inget geografiskt område, som man kunde lokalisera, men som ändå fanns ibland dem, inom räckhåll. Pilatus var förbryllad över att folket kallade Jesus Kung.
Och Jesus måste förklara att hans rike är inte ett jordiskt rike,/Joh. 18:36-37/.
En gång bad lärjungarna att Jesus skulle lära dem att be, /Luk. 11:1/.
Han gav dem en mönsterbön som ofta beds i våra kyrkor varje söndag.
Hela bönen finns i /Matt. 6:6-13/. De flesta kan den utantill och risken är  alltid, när något bedes för att det hör till liturgin, att det blir slentrian och man slutar tänka på vad man egentligen ber om. Jag tänker nu speciellt på vad vers 10 innebär: ”Låt ditt rike komma!”  

Var är detta Guds rike som vi ber ska komma? GUDS RIKE ÄR ENBART DÄR JESUS FÅR REGERA OCH VARA KUNG! Så om Jesus får vara Herre i våra liv tillhör vi alltså Guds rike, / Kol. 1:13-14/.  
Det vi egentligen ber om är:

1) att Jesus ska vara Herre i oss och ibland oss och att människor ska få lära känna honom, genom våra liv och vårt vittnesbörd, /Rom. 14:8, Matt. 28:18-20/.
2) att människor blir befriade från allt mörker som kan binda dem t. ex. bitterhet, ilska, besvikelse, fruktan, tvivel, ovänskap, missbruk mm. och få uppleva frihet och glädje och få sprida Kristi kärlek,/Gal.5:16-26, Mark. 16:17/.
3) att vi ständigt ska  kunna umgås med Gud och höra honom tala, /1 Tess. 5:16-18/.
4) att vi ska bota sjuka, /Matt. 10:7-8, Joh. 14:12/.

”Låt din vilja ske, på jorden som i himlen.”                                                                                                                                                 
Det vi egentligen ber om är alltså:                        
1) att Guds vilja ska få ske i våra liv och i vår omgivning, /Rom. 12:1-2/.
2) att Guds godhet och kärlek ska råda i oss och vår omgivning,  /Gal. 5:22-23/.
3)  glädje, harmoni och fred i stället för strid och krig, /Rom. 14:17, Ef. 4:3/.
4) ingen sjukdom, fattigdom och nöd,/Upp.7:16-17/.  

BESKRIVNING AV GUDS RIKE

Jesus beskriver och förklarar ofta Guds rike i jordnära liknelser.
 I/Mark.4:30-32/ liknar Jesus Guds rike vid ett senapskorn.
Det är ju något värt att meditera över. Det lilla, till synes obetydliga, fröet ska bli något stort, till mångas nytta och glädje.  Ja, vi kan konstatera att när Guds rike kom till jorden började det blygsamt, med ett oskyldigt barn som togs emot i ett stall och lades i en krubba. Budskapet spreds av 12 enkla män som sedan ökade snabbt i antal.
På pingstdagen blev det 3000 och Guds rike har sedan dess revolutionerat en hel värld, hittills i över 2000 år.I /Matt. 13:44-46/, talar Jesus om en skatt och en dyrbar pärla och hur den som fann skatten och den som fann pärlan sålde allt vad de ägde och köpte dem.

Det är faktiskt många som mött Jesus och blivit medborgare i hans rike som har måst offra allt, därför att de funnit att det är det viktigaste i livet. Somliga har blivit utstötta från sin familj, andra har blivit fängslade och torterade, andra dödade.
Detta sker dagligen också i vår tid. Men det de upplevt genom Jesus Kristus gör att de är redo att ge sitt liv i trohet mot honom, ex. /Matt. 10: 37-39,Hebr. 11:32-38/.

I/Matt. 13:47-51/ talar Jesus om fisknät, som kastas i sjön. När det blivit fullt drar fiskaren upp det. Sedan sätter han sig och sorterar bytet.
De fina fiskarna behåller han och de dåliga kastar han tillbaka i sjön.Jesus har en mycket allvarlig tillämpning på denna liknelse.
Det handlar om hur Herren själv vid tidens slut ska skilja de orättfärdiga från de rättfärdiga. De rättfärdiga är de som tagit emot förlåtelse  genom Jesu försoning,
Det första  sker när Jesus kommer på skyn och hämtar dem som tillhör honom, /Mark. 13:26-27/ och sedan på domens dag, /Matt. 25:31-46/.

GUDS RIKES LAG

Skapelsen och naturen som vi lever i har sina lagar, som vi inte kan förneka eller trotsa. Varje rike här på jorden har ju sina lagar, även om de ofta är bristfälliga och kan överskridas. Hur är det då med Guds rike, har det också lagar?
Ja, men Guds rikes lagar präglas inte av tvång  och krav, utan heter KÄRLEK.
Jesus förklarar själv att han belastar ingen, /Matt.11:28-30/. 
Andra religioner lägger en massa tunga ok på folks axlar, förpliktelser som de måste fullfölja för att en gång nå målet. Men efter som Jesus har tagit vår skuld på sig, genom sin död på korset och sin uppståndelse, så har vi bara att ta emot av NÅD.
Det är bara viktigt att vi tar emot hans erbjudande.

Det handlar om att ta emot i tro. Men varför är det så svårt? Ja, det har jag frågat mig många gånger. Jesus säger: ”Det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”   /Matt. 19:23-24/.  Det går väl an, i och för sig, att vara rik, men rikedomen  blir så  lätt en avgud, /
1 Tim.6:10/och då har man svikit sin trohet emot Jesus.
När Jesus gick omkring här på jorden och kallade sina lärjungar sa han: ”FÖLJ MIG!” Så säger han också till oss idag,  /Matt. 16:24-25, 16:24/.
Den självförnekelsen leder till självförverkligande. (Mera om detta i mitt nästa bibelstudium om ”Livet och döden.”)         

Det bästa val en människa kan göra är att prioritera Jesus, /Matt 6.33/. 
Vi lever nu i orostider, många lever i fruktan för framtiden och hittar ingen fast punkt i tillvaron. Hela världen skakar just nu.
Jag vet om ett  rike som väntar på oss alla som inte kan skaka, /Hebr.12:28/.   Det riket är närmre oss än vi kan ana, om vi vill ingå i det.

God fortsättning med din bibelläsning!!! Anita Grantinger


LIVET OCH DÖDEN

Orden träffar mig som pilar genom mina tankar. Är det meningen att jag ska skriva om det nu? Kanske är det någon som behöver det?

Hur ett liv kommer till är ju i sig självt ett mirakel. Vi kan ha alla ingredienser till en människa i ett provrör, men vi kan inte tillsätta liv.
Det har nästan i alla tider pågått en diskussion och påståenden om när en människas liv egentligen börjar. (Jag behandlar detta ämne lite djupare i min blivande bok.) Han som har skapat människan måste väl veta bäst.
Därför kan vi läsa om det i Bibeln. /Ps. 139:13-16, Jes. 49:1/.Han som har skapat hela universum han har räknat ut våra livsdagar, när de börjar och när de slutar. Han har en plan för varje människas liv och har omsorg om hela sin skapelse.
Om han får leda blir det ett meningsfull liv, /Ef. 2:10, 1 Tess. 5:9-10/. Om man medvetet går sin egen väg kan det sluta i kaos. Det gäller faktiskt både människor och nationer, /Rom. 1:28, Fil.3:18-19/.

VAD ÄR LIVETS MENING?
Den frågan har många grubblat över under årtusenden. Det har skrivits många hyllmeter i ämnet både som prosa och poesi. Alla har haft olika svar på frågan.
Det enda rätta svaret får man när man läser sin Bibel. När man kommit till livets höst kan man konstatera att det är som den gamle Job uttryckte det: ”Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole.” Som barn längtar man intensivt efter att bli vuxen och tror att då får man äntligen göra som man själv vill. Vid 40-års åldern börjar man ofta tänka efter: ”Är det så här mitt liv ska vara, ska jag fortsätta med det här jobbet resten av livet?”
Då blir det ofta en förändring, att man avancerar eller byter sysselsättning.
Guds tankar för oss är KÄRLEK. /Jer. 29:11-13/. Han älskar sin skapelse.
Frågan är bara hur vi ställer oss till hans erbjudande. Vi är födda med en fri vilja att säga ja eller nej.I de olika religionerna i världen är det som regel en lycklig tillvaro efter livets  slut, som man kämpar för. Man ska prestera en massa goda gärningar och  göra stora försakelser under sitt liv för att nå t. ex. Nirvana eller Paradiset när man dör.

Min Gud, JHWH, har en himmel som väntar vid livets slut för de som, redan här i tiden, har en kärleksrelation till honom, genom Jesus Kristus. Han har genom sin död, i vårt ställe, försonat oss med Gud, /Joh. 3:16/.På grund av vad han har gjort för oss på korset kan vi få uppleva en försmak av himlen redan här i tiden. När vi tar emot och upplever hans kärlek i våra liv vidgar sig våra hjärtan så vi bara vill göra Guds vilja av kärlek till honom och till våra med människor. Allt blir bara naturligt, utan tvång.
Man blir bara tacksam över nåden att få tjäna/2 Kor.5:14-15/. Därmed är det inte sagt att det är utan kamp och motstånd om man vill vara kristen på allvar, /Ef. 6: 1-2.13/.
Någon har sagt om Jesus: ”Han kom inte, i första hand, för att föra människor till himlen, utan för att föra himlen in i människorna, inte för att föra människor ut ur helvetet, utan för att föra helvetet ut ur människorna.

DET KRISTNA LIVETS MÅL
Om vi läser det som kallas Jesu ”bergspredikan” /Matt. kap. 5-7/ så finner vi där vad som är målet för det kristna livet, här i tiden. Hans väsentliga budskap är förenklat: ”Älska och gör vad du vill.”Tyngdpunkten och avslutningen i denna Jesu predikan är / Matt. 5:48/, ”Var alltså fullkomliga, så som er himmelske Far är fullkomlig.” Den handlar alltså om ett mål, för en kristen människa, redan här i tiden. Jesus ger oss här 27 kännetecken på det livet.
Ett sådant liv kan vi aldrig prestera i egen kraft. Kraftutrustningen, till det  livet ges enbart genom den helige Ande. Allt beroende på hur mycket vi är redo att ge oss hän åt honom.
Ett bevis på att vi rör oss mot detta mål är två grundsatser:  
1) Den gyllene regeln,/Matt.7:12/.        
2)bestående värdet i detta livet och bristen på segervinnande kan vi läsa om i, /Matt.7:24-27/.

Vad är det vi eftersträvar i våra liv? Det måste börja med att vi ser målet framför oss och,
i någon mån, få visshet och en ödmjuk förtröstan på Andens kraft och ledning, om vi ska kunna gå vidare på den vägen. Aposteln Paulus kände sig inte färdig, /Fil3:12-14/. I/Ef. 4:11-13/, kan vi se med vilken måttstock som apostlars, profeters, evangelisters,
herdar och lärares uppdrag mättes. ”De ska bygga upp Kristi kropp så de blir fullvuxna, med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet”.
I NT 81 är det översatt: ”De ska göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp.” Flera citat: / Kol. 1:28, Jak. 1:4/.      

Enl. uppgift talas det i NT om fullkomlighet som mål på 33 ställen, om himlen, dit människan ska gå efter jordelivet, ca 12 gånger.Vad fullkomligheten, som Jesus talar om, innebär är samlad i bergspredikans 45 första versar, (kap. 5).
Där finner vi 27 utmärkande drag och så avslutar han med ett alltså, dvs. följaktligen, vers 48. De visar hur dessa ideal gäller både våra liv tillsammans och individuellt. Ordet salig betyder: Icke underkastad ödet, odödlig.   
Jag har tidigare påpekat att denna fullkomlighet inte betyder fullkomlig kunskap, frihet från misstag och svaghet av olika slag, bristande förstånd och omdöme och frihet från frestelser.

DÖDEN

Många studsar till, bara de hör ordet död. Det är knappast något som människor fruktar för så mycket som döden. De flesta vill inte tala om vad som hör döden till och då handlar det om den kroppsliga döden. Man gör som strutsen, som gömmer huvudet i sanden, för att undvika att se verkligheten. För de som läser sin Bibel har ordet död ett vidare perspektiv. Aposteln Paulus uttrycker sin syn på döden följande: ”För mig är livet Kristus och döden en vinst.”/Fil. 1:21-23/.Om DU tror på Jesu försoning och litar på att Han har dött i stället för DIG personligen och har överlämnat ditt liv åt Jesus, är döden en vinst för DIG också, /Gal. 2:20/.

Låt oss nu vidga vår syn på detta och se vad andligt liv och död innebär.
När Gud hade skapat Adam blåste han in livsande i hans näsa, /1 Mos. 2:7/. Där av är också vi levade varelser. Gud gav de första människorna bara ett bud, i Edens lustgård, /1 Mos.2:16-17/. 

Nu bröt de mot det budet och synden kom in i världen. De dog inte kroppsligt, de blev utdrivna ur lustgården och fortsatte att leva som människor och människosläktet fortsatte att föröka sig. Det var en annan död de led.
Död betyder skilsmässa och det blev skilsmässa mellan Gud och mänskligheten efter detta. Det blev ett tomrum i människornas innersta. De blev andligen döda. Det uppstod fiendskap, mellan Gud och människan. Världens största tragedi.   

Man kan skilja på tre olika slags död:
1) Kroppslig död, då kropp och själ skiljs åt      
2) Andlig död, då man fortfarande lever kroppsligen, men skild från Gud    
3) Evig död, då den andligen döda människan dör kroppsligen.    

Gud har älskat sin skapelse från första stund. Han sa: ”Det var mycket gott!” Han hade sin plan klar redan innan skapelsen för att, till varje pris, återvinna gemenskapen med människorna, /Joh. 3:16/. Men Guds princip är att: ”Utan att blod utgjutes ges ingen förlåtelse.” ( Se mitt bibelstudium om försoningen). Han måste offra sin Son, till att bli människa och dö i vårt ställe. Jesus gjorde det frivilligt i kärlek till oss, /Joh. 10:17-18/.

1)Den KROPPSLIGA DÖDEN kommer vi aldrig ifrån.
Våra liv blir 70-80 år, om det blir långt, /Psalt. 90:12/.
Det finns bara undantag, för de som är redo och  lever på jorden den dag, då Jesus kommer på himmelen skyar för att hämta de som hör honom till.  

2) Den ANDLIGA DÖDEN är konsekvensen för den som inte har bett om förlåtelse för sina synder och kommit till en levande tro på Jesus. Då har man samma natur som Adam och Eva efter syndafallet och har en benägenhet att synda, /Jak. 1:14-15/.   

3)DEN EVIGA DÖDEN finns det ingen återvändo från. Om vi dör utan Gud får vi leva utan Gud i evighet, /Rom. 6:20-23, Ef. 2:3/.

ATT VARA KORSFÄST MED KRISTUS

När Jesus kallade sina lärjungar sa han: ”Följ mig!”/Matt. 4:18-19, Mark. 1: 17/. 
Sedan förklarade han vid olika tillfällen vad han menar med att vara efterföljare.
Dessa ord kan lätt missuppfattas, utan en djupare förklaring och kan, som så mycket annat i skriften, bara uppfattas genom den helige Andes ljus.
 Den vanliga, mänskliga meningen med livet är ju att, i första hand, söka sina egna behov och sitt eget intresse. Jesus önskar att vi ska förstå att det finns något rikare i det motsatta, att följa Herren. Hans väg att finna livet är att förlora det. /Matt. 10:38,16:24-25./   
I NT talar speciellt aposteln Paulus om köttet och anden som direkta motsatser, /Rom. 8:4-7/. Vad menas då med dessa uttryck? Hela människan består ju av ande själ och kropp, som är en enhet som är oskiljaktig. Själ och kropp utgör tillsammans köttet.
Själen utgör vilja, känsla och förstånd -tanke. God uppfostran kan bidra till att vi blir socialt välanpassade individer, annars kan det också bli motsatsen,/Gal. 5:15:26/.

Att finna livet börjar vid korset i förkrosselse och ånger över sin synd och att erkänna sig besegrad, /1 Joh. 1:9/. Då kommer vår ande i förbindelse med Gud, vi blir födda på nytt. Sedan önskar Jesus att få det enda vi har – oss själva, /Mark. 8:34-36/.  
Denna självförnekelse är något mycket djupare än världsförsakelse. Man kan offra världen, utan att offra sig själv,/1 Joh. 2:15-17/. Risken är att somliga som lever i frivillig fattigdom, ändå menar sig göra en prestation och då blir man lagisk, /Rom. 8:1-5/.
När man är frigjord i sitt innersta är man rentvagen från alla inre begär och tanke på egen berömmelse, /Kol. 3:1-3/. Om man inte har något behov av att kräva, så är det ju ren vinst om något erbjuds. Då blir man bara förundrad och tacksam.
Självförnekelse syftar till ett underbart självförverkligande. Då får man leva det liv man är ämnad för, helt i Guds vilja och plan.

Jag minns när jag hörde  Kristus Kathryn Kuhlman, vid hennes Sverigebesök på 60-talet. Hon var ju rikt använd av Gud till många människors helade.
Det var bara en mening jag minns av hennes predikan: ”Jag minns den dagen då Kathryn Kuhlman dog.” Då fanns det inte längre någon självhävdelse och tanke på egna prestationer kvar,      / 2 Kor. 5:14-15, 2 Tim. 2:11/.
I stället för  självcentrering vänds då blickar och känslor utåt, mot omgivningen, så man blir varse andras nöd och behov. Kärleken till andra människor tar över och man kommer in i den tjänst som Herren förberett för var och en, /Ef.2:8-10/.   
Något underbarare liv än så, kan inte finnas på jorden.

UPPLEV KRAFTEN I DET LEVANDE ORDET  GENOM ATT LÄSA INNANTLL!

Anita Grantinger


 

 

ANDENS NÅDEGÅVOR

Denna undervisning har jag alltid haft med mig i många år, både som pastor och lekman.
Jag har funnit en längtan och ett intresse för mera kunskap om detta och jag har utnyttjat det och börjat undervisa.
På en plats sa några äldre att: ”Detta kan missbrukas!” Det är sant, det har hänt många gånger. Men det betyder ju inte att vi ska sluta att använda våra gåvor.
Det har i stället sporrat mig till att undervisa om ett rätt bruk av nådegåvorna, så som bibelordet beskriver dem.

VAD ÄR EN NÅDEGÅVA? 

För att försöka svara enkelt på frågan kan man säga att det handlar inte om en medfödd förmåga. Däremot kan man konstatera att det ofta sammanfaller med en naturlig gåva som då kan bli rikare och mera övernaturlig.  
Ordet ”Karisma” är grekiska och kan översättas med manifestation av nåd eller ett resultat av nåd. Ordet har ju hamnat i allmän folkmun nu och syftar då på personlig utstrålning.

BEHOVET AV NÅDEGÅVOR
Aposteln Paulus har verkligen gett klara, tydliga och vägledande beskrivningar om rätt bruk av nådegåvorna i församlingen. För det första så säger han att vi ska sträva efter dem, /1 Kor. 14.1/. Det måste innebära att de är viktiga.  
Jag skulle önska att du från början av detta studium läser /1 Kor. kapitel 12 och 14/ rakt igenom!
Varför är dessa gåvor så viktiga? Svaret är ju att vi är så beroende av Anden,  både som enskilda och som församling. Om vi har överlämnat våra liv åt Herren och vill att han ska ta hand om oss, så behöver vi ju ständig vägledning både i vardagen och i den kristna gemenskapen.
Efter mötet med Jesus har ju livet fått en helt annan inriktning, än tidigare, /Rom. 8:4-5/. När vi har blivit Guds barn får vi det bekräftat genom den helige Ande som tagit sin boning i oss, /Rom. 8:14-16/.
Behovet av OLIKA GÅVOR i en gemenskap kan aldrig  överbetonas.
För det första har ingen av oss hela ljuset. Gåvorna bidrar alltid till att vi kan betjäna varandra på ett helt annat sätt än om vi bara skulle göra det på ett mänskligt sätt, även om det inte heller är uteslutet, /1 Petr, 4:10/.

NÅDEGÅVOR I FUNKTION
I NT kan vi hitta vissa upprepningar av gåvor som Anden ger, men jag tror och tycker mig ha sett flera manifestationer än vad som finns nedskrivet. I varje fall har jag sett många olika variationer av samma gåva, hos olika människor. Paulus nämner det också detta om olika sätt, /1 Kor. 12:6/.                                                                                                                                                              Efter pingstdagen, då den helige Ande kom för att förbli hos oss som Hjälparen, har alla pånyttfödda möjlighet att få tjäna genom dessa gåvor. Oftast hör jag nu förkunnare som kallar allt för tjänstegåvor och det är väl OK, men jag kan inte undvika att se skillnad på gåvor och ämbeten eller tjänster. I /Ef. 4:11-13/. kan vi läsa om dessa. Bärare av dessa tjänster behöver ju olika gåvor, /1 Kor. 12:5-6/.                                                                                                                                                                                     
Detta stämmer överens också med Paulus beskrivning av församlingen som Kristi kropp med olika lemmar. Jag har under min tid, då någon önskat förbön varit mån om att flera med olika gåvor skulle utgöra ett arbetslag.
När bönesvaret då kommer får Gud hela äran. Vad som är viktigt att förstå är att dessa gåvor inte är privata, utan till tjänst för andra,  /1 Kor. 12:7, 14:12/.

PROFETIANS GÅVA                                                                                                                                                                                             
har en särskilt viktig funktion. Profetia innebär att tala Guds ord eller att kunna förutsäga kommande ting. Den gåvan var vägledande på Gamla förbundets tid och har stor betydelse också för oss idag, /Ords. 29:18/. Herren ledde sitt folk genom öken och vatten och man var beroende av att fråga profeterna till råds vid olika vägval och hotade faror. Ex:/ Hos. 12:13, 1 Sam.3:19-21, Luk. 24:27/

.Idag är den gåvan fortfarande nödvändig ibland oss, då det  proklameras så mycket för olika vägar till Gud.  En profetia kan frambäras på olika sätt i samtalsform i själavård, i predikan och som ett budskap i en gudstjänst, mer eller mindre verbalt.
En predikan eller en bön kan vara profetisk. Det viktiga är att budskapet överensstämmer med bibelordet  och frambärs i kärlek.
En profet utan kärlek är inte ledd av Gud och kan göra mycket skada. 
Om det saknas profetiska visioner och tilltal i en församling blir det bara mänsklig planering. En sådan församling kommer inte att växa. Det kan naturligtvis bli en viss gemenskap med trevliga kulturella inslag, som vissa har behov av. I så fall kan det likställas med en ideell förening.  

 ANDEBEDÖMNINGENS GÅVA   
Att kunna skilja mellan andar har alltid varit en viktig funktion, för att inte komma vilse.
På gamla förbundets tid  fanns det många falska profeter, som Guds profeter hade att kämpa emot, /Jer. 2:8, 23:15/.  Idag är gåvan att skilja mellan andar viktigare än någonsin, inte minst i västvärlden, då det finns så mycket andlighet som inte har med Gud att göra, /1 Tim. 4:1-2/.Det har blivit allt mer vanligt även i kristna kretsar t. ex. att tro att det finns flera vägar till Gud.
Många menar att det är samme gud vi tillber i de olika religionerna. Jesus ger oss klara besked, /Joh. 14:6/ och apostlarna förkunnade, /Apg. 4:12/.                                                                                                                                                                                                                                                  
Under min livstid har jag träffat på mycket som har varit falskt och det har ändrat sig under olika perioder. I samband med avkristningen och förfallet i kristenheten idag, har förkunnelsen i många kyrkor upphört att vara ett klart evangelium. I stället har man börjat tala vad som folk gärna vill höra, för att inte skrämma bort någon och för att man tror att det då ska komma flera till kyrkan. Och det är klart att det är mycket lättare att tala om hur värdefulla vi är och att Gud bara är kärlek än att tala om Guds helighet.
Många har anpassat sig efter samhällets tänkande, som blir allt mera antikristligt, /Rom 12:1-2, 2 Tim. 4:1-5/.Denna gåva brukar fungera så att man först känner i atmosfären om det är en god atmosfär eller om man får en obehagskänsla. Det viktigaste är att pröva om förkunnelsen är bibelenlig. Jesus varnar allvarligt för falska lärare och hänvisar också till frukten, /Matt. 7:15.16, Matt. 24:11-13/

I en församling behöver det finnas flera med denna gåva, som kan vara som en jury både inför förkunnelsen och ev. profetiskt tal. /1 Tess.5:20/.  
Ett budskap ska vara tydligt i fråga om synd och nåd. Om det är något av straff och dom i profetian eller predikan utan att visa på en möjlighet till omvändelse och försoning är det aldrig från Gud. / 1 Tim. 2:3/. 
Inte heller om det innehåller enbart kärlek och nåd utan ånger och behov av förlåtelse, /1 Joh. 1:9/.

VISDOMENS GÅVA
Ju äldre man blir desto visare kan man bli p.g.a erfarenheter.
Visdomens gåva är något ännu mer och kan också mottagas och brukas av yngre personer. Kännetecknande för denna gåva är att den kan lösa många problem.
Det kan dyka upp svåra frågor t.ex. i en församling, i vardagslivet och i familjen.
Man vänder och vrider och resonerar om olika lösningar, men inget känns riktigt bra.
Finns det någon med i bilden som har denna gåva brukar den ibland, med kanske bara en mening, komma med lösningen. Plötsligt känner alla: ”Varför har vi inte sett det så tidigare? ”Man kan ju också ta kontakt med en sådan medmänniska och be om råd.
Ibland kanske den personen måste be över saken och få svaret profetiskt.

KUNSKAPENS GÅVA
Då handlar det inte om vanlig, mänsklig kunskap, som givetvis också är bra att ha.
Somliga har fått gåvan, genom den helige Ande, att avslöja något som annars inte syns eller hörs. Allt detta för att kunna betjäna människor.
Bara Herren som känner oss bättre än vi faktiskt känner oss själva, på vissa områden, kan ge någon kunskap om det som vi behöver hjälp med,  /Kol. 2:3/.     
Vi har ibland kunnat se exempel på detta.
Somliga har i offentliga sammanhang fått veta att någon, som är närvarande, har en viss sjukdom. I själavårdssammanhang kan någon uppleva exakt hur någon mår och fått veta både varför och var hjälpen finns.

TRONS OCH KRAFTGÄRNINGARNAS GÅVOR
Tron som nådegåva är något mer än det vi kallar frälsningsvisshet. Det innebär att någon får en speciell tro för speciella böneämnen och får uppleva en visshet om bönesvar.
Jesus är ju föredömet och visar oss att de kraftgärningar som han utförde när han gick på jorden också är till för oss, /Mark.11:22-25/. Vad vi först och främst bör be om är den helige Andes kraft  och den bönen är Herren villig att svara på, /Luk. 11:13/. 
Den kraften är inte till för att njuta av själv. utan för att kunna betjäna andra.

När Jesus vandrade här nere så var han angelägen om att ha ständig kontakt med Fadern. Han gick ofta undan för att be. Och det är ju viktigt för oss också.
Men när Jesus blev ställd inför svårigheter så bad Han inte. Han hade kontakten med allmaktens Gud och vände sig i stället till problemet. Han bad t.ex. inte Fadern att stilla stormen, /Matt. 8:23-26/. Jesus hade ju alla dessa gåvor som vi här läser om.
Han hade trons gåva.Det är underbart att få uppleva bönesvar.  
Sedan händer det ofta när vi ber att Gud ska göra under att bönesvaret dröjer.
Så undrar vi varför Herren inte svarar. Vi anklagar oss ofta själva, och den vi ber för, att ha dålig tro. Det tänkandet kan bli en tung börda att bära. Det kan ju hända att vi ibland ber Herren att göra något, i stället för att själva göra det i Jesu namn, /Matt. 10:1
7-8, Mark. 21:17-18, Luk. 10:19/. Det är Herren som har makten, men han har givit oss auktoritet, som vi behöver använda i vår tjänst.

HELBREGDAGÖRELSENS GÅVOR

Denna gåva kan vara mer eller mindre uttalad hos olika personer och kan även vara speciell för en viss slags sjukdom, själslig eller kroppslig. Ett bibelord som talar om bön för sjuka finns i /Jak. 5:13-16 /. Här talas det inte om någon särskild gåva.
Helandet kan ske som svar på bön genom församlingens äldste som har en gemenskap med Andens enhet bakom sig. Det viktiga här är ju att ev. synd blir bekänd och att all ovänskap och oförsonlighet är utesluten. Sådant kan hindra helandet.


Ibland så kallar man predikanter som man hört talas om att de har helandegåvor.
Det är väl OK, men denna gåva kan ju vilken troende människa som helst få.
Varför fixerar  vi oss så lätt vid vissa personer? /Sak. 4:6, Jes. 42:8, / gäller alltid.
För det mesta brukar de flesta av oss söka läkare,  först i stället för att lita på och handla efter Guds Ord.
Vi ska tacka Gud för läkarvetenskapen och vi kan också få uppleva helande genom deras behandling, men församlingen ska var en kraftkälla, där gåvorna finns och brukas.

TUNGOTAL OCH UTTYDNING

Tungotalet är kanske den vanligaste gåvan i karismatiska kretsar.
Det finns tydlig undervisning om den gåvan i /1 Kor. 14:2-5, 13-18/, hur tungotal och uttydning ska brukas i församlingen. Tungotalet har ibland undervärderats som något mindre viktigt. Man stödjer sig på Pauli ord om att det är bättre att i församlingen tala så alla förstår. Ändå säger han att han talar i tungor mera än alla andra, /1 Kor.14:2-4, 15,18/.  
Tungotal kan brukas på olika sätt:                                                                                                         
1) som budskap till församlingen, då det också ska uttydas                                                                        2) som bönespråk i den enskilda bönen                                                                                                                3) när någon får ett direkt budskap till någon med annat jordiskt språk.
I /Rom. kap. 12/ tar Paulus upp andra gåvor som har en viktig funktion, / vers 7- 8/. 
Oftast ser vi inte dessa goda gärningar som andliga gåvor, men det finns vissa vänner hos vilka man kan se dessa egenskaper. De är till stor välsignelse.      

GUDS FÖRSAMLING

Det är inte enkelt att skriva om något så mångfacetterat som vad Guds församlingen är för de troende och  för världen.
Jag har under min pastorstid poängterat församlingens betydelse och sagt att den är världens enda hopp. Jag håller fast vid det, men eftersom det finns många olika syn på den, önskar jag att du tillsammans med mig vill slå  upp din Bibel och läsa om den församling som föddes som följd av den första pingstdagen.
Jag tillåter mig, oavsett många andras uppfattning, att ta den som mönsterbild.
Idag har ordet kyrka blivit allt vanligare i gudstjänster och dagligt tal.
Vad jag undrat ibland är vad folk i allmänhet tänker när de hör ordet kyrka. Många tänker först på en byggnad. En del tänker på en kristen organisation.
Andra tänker på den världsvida kyrkan, vilken i så fall, omfattar alla kristna i hela världen. Vad avser man när man ber att Gud ska välsigna kyrkan?
En kyrka eller ett samfund kan ha olika konstitution:

KONNEKTIONELL                                                                                                                                                              Kan betraktas som ett nätverk eller paraply över enskilda församlingar, har biskop och andra överordnade. Den är demokratisk, genom att varje medlem också har rösträtt genom delegater från varje församling i landet eller världen.

KONGREGATIONELL                                                                                                                                                      Innebär, i stort sett, att varje församling är sin egen och fattar egna beslut. De flesta har dock anknytning till någon överordnad organisation, oftast i lärofrågor och ekonomi.

FOLKKYRKA                                                                                                                                                                        En folkkyrka är inte som de övriga en bekännelsekyrka. Man kan då bli medlem bara genom att födas, eller ev. döpas. Svenska kyrkan har formellt skiljts från staten, men har fortfarande beslutsfattare som representerar ett politiskt parti både lokalt och på kyrkomötet. Deras beslut blir oftast enligt samhällets lagar.

FÖRSAMLINGENS FUNKTION​

Den lokala församlingen, ekklesia på grekiska, är omnämnd 118 gånger i NT. Församlingen är en gemenskap av sant troende där Jesus ska ha herraväldet, /Ef. 1:20-23, Kol. 1:18/. 
Där ska Ordet predikas av människor som har kallats därtill av Gud.
Det ska tjäna till  de troendes uppbyggelse och att göra människor till Jesu lärjungar. /Apg. 10:42, 2 Kor. 4:5-6/.                                             
Arbetets mål måste vara, att genom den helige Andes leding, hjälpa människor att lära känna Jesus personligen, /Fil. 3:7-11/.       
Församlingen är en strategisk bas varifrån de kristna sedan kan gå ut i sina olika uppgifter i samhället. Gåvorna och nådegåvorna i Guds församling är mångskiftande, /1 Kor. 12:4-6/. De kompletterar varandra. Ingen tjänst är underordnad den andra.
Alla troende är kallade och sända av Jesus att leva och verka tillsammans i ömsesidigt beroende och att ledas av den helige Ande.

URFÖRSAMLINGEN  
Jag kan inte hitta några olika organisationer i urförsamlingen i Bibeln.
Apostlarna åkte runt och besökte församlingarna undervisade om det nya förbudet genom Jesus Kristus och bildade nya församlingar av människor som lät sig frälsas.
Breven visar vilken undervisning de gav.Innan Jesus lämnade sina lärjungar och for tillbaka till himmelen gav han dem en maning och ett löfte, 
/Apg. 1:4-5/, de handlade på hans ord, vers /8, 12-15/. 
Vid pingstdagens  upplevelser, då den helige Ande föll över apostlarna kom, i samband med Petrus predikan, omkring 3000 människor från olika platser och länder till tro på Jesus.Sedan började församlingslivet, vilket beskrivs som följande, /Apg. 2:42, 46/.                   1) Gemenskapen, 2) Undervisningen, , 3) Bönen och brödsbrytelsen, 4) Tecken och under                                                                                                                                                                                                    Resultatet blev ökande församlingar.

1) Gemenskapen i församlingen kan fungera på olika sätt, men här talas om en enhet i den helige Ande, som nås enbart genom Ordet och bönen. I en sådan gemenskap behövs ingen diskussion om vad som är rätt och fel.
Där är Ordet högsta auktoritet och det ljus som den helige Ande ger över Ordet till var och en är tillräckligt, /Kol. 3:16/. På det sättet kan de uppbygga varandra i tro.

Omsorgen om varandra och kärleken är det sammanhållande bandet. /Ef. 4.2-3, Fil. 2:1-5,  Kol. 3:12-14/.  Utan den inbördes kärleken i församlingen blir det en samling egoister, som tänker på sig själva mer än på sina bröder och systrar.
Då blir det ofta konflikter när man ska göra något tillsammans. Var och en kan ju tycka och tänka olika och ha behov av att bli bekräftad. Det kan lätt komma in avund och missunnsamhet. Så är vi människor. Den gemenskap som Bibeln talar om kan bara upplevas genom den helige Ande.

2) Undervisningen av de troende i församlingen är det viktigaste av allt, om de troende ska bli redskap i tjänst till människors frälsning i sin vardag. Det visar sig att det vi förkunnar får vi uppleva. Det ger alltid resultat oavsett vad som förkunnas. För att det ska bli en levande församling krävs ett fast ledarskap och en bibeltrogen förkunnelse.

Vi kan erinra oss den predikan som Petrus höll på pingstdagen. Den resulterade i frälsningsupplevelser och uppfyllelse av den helige Ande. Detta var ingen engångsföreteelse, som somliga menar, /Apg. 2:39, 11:20-21, 19:1-7/.  Vi har samme Gud idag, som på den tiden.          

Församlingen behöver nå ut till nya människor med budskapet om Jesus Kristus. Det kan ske på olika sätt, men alla församlingens medlemmar har möjlighet att i sin vardag, i olika miljöer, bygga upp förtroende till icke kristna och vinna dem för Jesus. Detta blir en följd av en bibelenlig förkunnelse och undervisning i församlingen.  Jesus själv gav oss uppmaningar till att fortsätta hans verk tills han kommer tillbaka, /Matt. 28:18-20, Joh. 20:21/.

3) Bönens betydelse kan inte underskattas.

Bönen som vi kan läsa om i /Apg. 4:29-31/, bads under förföljelsetider då Stora rådet förbjöd Petrus och Johannes att predika i Jesu namn. Den bönen borde vi be också idag. Vi kan se resultatet, /vers 33/.Det visar sig tyvärr att bönesamlingarna är de minst besökta i de flesta församlingar idag och svårast att få plats med i programmet, trots att de är de viktigaste. Sammanträden  som gäller administration går oftast före. Likaså kommer det mer folk än vanligt om det är t. ex. konsert eller något kulturprogram. I urförsamlingen möttes man dagligen för bön och Herrens måltid i templet och i hemmen. Jesu uppståndelse var deras stora glädjeämne. Vad blev resultatet?


4) Under och  tecken präglade urförsamlingen som resultat av bönen och undervisningen, precis som Jesus hade lovat dem som trodde,/Matt. 10:8, Mark. 16:15-18, Rom. 10:17/. Guds principer och hans Ord har inte ändrats. Om predikan är bygd på Kristi Ord kommer samma sak att hända idag, som på apostlarnas tid. Det förfall som präglar kristenheten i västvärlden idag är en följd av att man börjat kompromissa med Guds Ord. Han är den samme, men vår tro har inte fått tillräcklig näring genom en biblisk förkunnelse. I andra delar av världen sker det samma under och tecken som i urförsamlingen. Varför så sällan i Sverige?
Receptet är: ÅTER TILL BIBELN!