TRO

Del 1. VAD ÄR TRO?

Ordet tro, som verb, är flitigt använt i det svenska språket. Till vardags menar vi att när vi tror på något, så är vi inte är helt säkra t. ex. att bussen kommer i tid eller att vädret blir fint i morgon.                                                                                            
När vi talar om den kristna tron är det tvärt om. Då är ordet TRO ett nyckelord.
När vi läser Bibeln från grundspråken  hebreeiska och grekiska så konstaterar vi att det då betyder att vara fast, säker, vara övertygad, förtrösta och lita på. Adjektivet blir då trogen, trofast, tillförlitlig.
Då VET vi att det är sant: att Gud finns;                                                                                                                   att Jesu Kristi Gud och Fader är världens Skapare, Uppehållare, Domare   och Frälsare;              att Gud blivit människa Jesus Kristus, att Ordet blivit kött;                                                                          att Jesus Kristus genom sitt liv, sin död och uppståndelse försonat oss med Gud;                        att Guds Ord och löften håller om uppståndelse och evigt liv.

 Idag är den allmän uppfattning att allt är relativt, ingenting är riktigt sant. Somliga menar på allvar att var och en blir salig på sin tro. Detta ger inte människor någon trygghet i tillvaron. Dessutom ser vi stora förändringar i samhället som gör oss osäkra både för idag och för framtiden. Det som just nu oroar de flesta är Covid-19.  
Nu har Omikron kommit och ändrar förutsättningarna för forskningen och sjukdomen är snabbare än vetenskapen. Vad ska man nu tro? För de som läser Bibeln är detta inga överraskningar. Eftersom allt annat tyder på att vi lever i ändens tid så vet vi att pandemierna också är tidstecken och sannolikt kommer att bli värre, /Luk. 21:11/.
Då är det bara en fast tro på Gud som kan ge oss trygghet oavsett omständigheter.

VAD ÄR GRUNDEN FÖR DEN TRO SOM BIBELN TALAR OM?

 Det första svaret på den frågan har vi i  /Hebr. 11:1/, en övertygelse, en visshet om ting som man inte ser. John Wesley säger: ”Tron är en gudomlig övertygelse, särskilt om detta att Kristus har älskat mig och utgivit sig själv för mig.” Den är en tillit och förvissning om att Gud, för Kristi skull, förlåter mina synder. Det har uppstått ett nytt förhållande mellan Gud och mig. Jag är mer än en tjänare. Jag är Guds vän, ja Guds barn,/Joh. 1:12, 15:15/.
Samtidigt som tron är en gåva och ingenting som vi själva kan prestera är den mitt svar, mitt ja till Gud.

Det 11:e kapitlet i Hebreerbrevet kallas ”Trons kapitel” och säger oss att tron är en förutsättning för att vi ska kunna leva i gemenskap med Herren vers 6.  
Kapitlet handlar f. ö. om människor som levt av tro på Gud i alla lägen. Exempel: Noa byggde en ark, i tro på vad Gud hade uppmanat honom till, vers 7. Abraham trodde vad Gud hade sagt och drog iväg till det land som Gud hade lovat honom, fastän han inte fick någon karta att gå efter, vers 8. I tron fick folket, utan tvekan vid strandkanten, gå genom Röda havet som på torr mark, vers 29. 
Många fick utstå förföljelse, tortyr och död för att de höll fast vid tron på Gud.
Vi kan också läsa om förföljelse och martyrskap för de som inte kunde förneka sin Herre, vers 33-39.
Så får många människor idag, utöver hela vår värld, lida, torteras och dödas för sin tro på samme Gud och hans Son Jesus Kristus.  Den mest gripande skildringen i NT kan vi läsa om i /Apg. 6:8-16 och 7:54-61/, när Stefanus stenades.
Mellan dessa versar kan vi läsa hans tal. Vem skulle offra sitt liv för någon eller något som man inte är övertygad om? 

Del 2. VAD KAN TRON PÅ GUD INNEBÄRA I VÅRA LIV?  

 Den som bäst kan  beskriva det är Jesus själv. Hans lärjungar som levde med honom i 3 år fick undervisning om detta både teoretiskt och praktiskt. Den undervisningen är också riktad till Jesu lärjungar i alla tider och till oss idag.
Det största under som kan ske genom tron på Guds Son, Jesus Kristus är att vi får evigt liv. /Joh. 3:16, 5:24, 11:25-26/.
Denna tro är en gåva som ges genom den helige Ande, /Joh. 7:37-39, Rom. 8:14-16/.
Det är Herren själv som har tagit initiativet till vår frälsning, /Joh. 15:15-16/.  
Genom sin offerdöd och uppståndelse har han alltså gjort det möjligt för alla människor att ta emot frälsning.  Sedan har vi själva fått en personlig  kallelse, genom den helige Ande.
(hänvisn. till mitt studium om frälsning och helgelse.)
Vi frågar oss ofta varför vi inte alltid får bönesvar när vi ber om något. Och så antar vi att det beror på att vi inte har tillräcklig tro. Lärjungarna frågade också Jesus flera gånger varför de inte kunde utföra de gärningar, som han undervisat dem om.
Svaret blev att de hade så lite tro. /Matt. 17: 20-21/.
När de sedan bad Jesus om mer tro, fick de samma svar, att det räckte med tro av ett senapskorns storlek, så skulle vad som helst kunna ske, /Luk. 17:5-6, Mark. 11:22-23/.
 I /Joh. 11: 1-44/ har vi berättelsen om hur Jesus uppväcker Lasarus från de döda. Jesus var inte där förrän han varit död i 4 dagar.  
Systrarna  menade att om han hade varit där tidigare, så hade deras bror inte dött.
Jesus sade då till Marta, i vers 40, det som han också vill säga till oss: ”Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?

Vi kan läsa flera gånger om hur naturkrafterna var underordnade Jesus. Vid ett tillfälle berättas det om att Jesus kom gående på vattnet, medan lärjungarna satt i båten och vågorna gick höga, /Matt. 14:22-32/.
De tog för givet att det var ett spöke. Petrus ville testa om det verkligen var Jesus och bad att, i så  fall, få komma till honom på vattnet. Han fick det och det fungerade till dess att han började se sig omkring bland vågorna och gripas av fruktan. När han då började sjunka räddade Jesus honom. Jesu kommentar: vers 31, /”Så lite tro du har!”/.
En annan händelse som också inträffade på Genesarets sjö, då det var storm.
Den gången var Jesus med i båten, men låg och sov. De förskräckta lärjungarna väckte honom och han stillade stormen,/
Matt. 8:23-27/.  Jesu kommentar: vers 26,/”Varför ärni rädda? Så lite tro ni har!”/.

Del 3. AUKTORITET GENOM TRON

Vi tycker ibland att det är märkligt att lärjungarna som levde så nära Jesus och fick se så många under och tecken ändå hade så bristfällig tro och att de förstod så lite av det han försökte förklara för dem. Jesu död var för dem en stor sorg och besvikelse.
Lärjungarna som var på väg till Emmaus uttrycker sin besvikelse, /Luk. 24:20-21/.  
Deras perspektiv sträckte sig inte längre än till deras förhoppning om att han skulle bli deras kung, att de skulle sitta i regeringsställning med honom och befria dem från romarnas förtryck, /Mark. 10: 35-37/. Men vi, som har facit i handen,  vet att det måste till en speciell upplevelse för att de skulle få sina ögon öppnade för både vem Jesus var och vad som var hans främsta uppgift i världen.
När pingstdagen kom och de  blev fyllda med den helige Ande  fick de det rätta perspektivet. Då kunde den tidigare så vankelmodige Petrus träda fram och förklara hela den gudomliga frälsningsplanen. /Apg. 2:14-36/


Detta Andens utgjutande var sedan inte en engångsföreteelse, som många anser. Redan i sin pingstpredikan säger Petrus något om det, vers 38-39. 
När aposteln Paulus kom till de kristna i Efesus, ställde han en fråga till dem: ”Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?”  Den frågan fick sin förklaring, /Apg.19:1-6/.
Det är mycket som Guds Ord uppmanar oss att be om. (Hänv. till mitt studium om bön) /.
Det står på ett ställe i NT att vi ska be för sjuka, /Jak. 5:13-16/.
Vi ska alltså be trons bön om läkedom och kraft.Innan Jesus lämnade jorden genom sin himmelsfärd gav han sina lärjungar, genom alla tider, löften och uppmaningar att handla i tro. Ex: /Mark. 16:15-19,  Joh.14:12. Inte så ofta vågar någon predika över dessa texter. I /Luk. 10:19/ talar Jesus om att han har givit oss auktoritet att gå emot det onda.
Det är Jesus som har makten, vi har fått auktoritet. (En översättningsfråga).  
 Om vi ska tro vad Jesus sa, så är djävulen en realitet, /Joh. 8:44/.  I /Matt. 21:21, Mark. 11: 23-24/ säger inte Jesus att vi ska be till Gud att han ska flytta på bergen, utan att VI ska göra det i tro. Jesus är väl den främste läromästaren när det gäller bön.
Han bad t.ex. inte Fadern att stilla stormen, han befallde den att bli stilla, /Mark. 4:39/, Jesus attackerade alltid det onda, 5:41. Han menar att vi ska göra på samma sätt.
Det är den auktoritet som Jesus har gett oss.Ofta kämpar vi i bön för att Gud ska göra under i stället för att använda den auktoritet som vi har i Jesu namn och blod.
Vad vi ska be om vet vi ju ofta inte,/Rom. 8:26/, därför är det viktigt att be den helige Ande att ge oss visshet om orsaken till det onda.
Helt odramatiskt kan vi sedan attackera det i tro i Jesu namn. Sedan får vi ofta be om läkedom och helande från eventuella skador som den onda ”taggen” orsakat.

TRON SOM NÅDEGÅVA                                                                                                                                                 
När aposteln Paulus undervisar om Andens nådegåvor skriver han att TRON också kan vara en speciell nådegåva och är med bland de nådegåvor som han räkna upp,/1 Kor. 12:7-11/. Nådegåvorna är viktiga och  han uppmanar oss till att sträva efter dem.
Gåvorna är ju inte privata, utan till församlingens uppbyggelse och vägledning.
De har olika funktion, eftersom det finns många olika behov. Trons gåva är något som vi verkligen behöver idag. Den skiljer sig från den kristna tron i allmänhet. Den som har den gåvan får tro för speciella bönesvar i olika situationer, får veta orsaken och kunskap om hur man ska be och i tro bemöta problemet.


Del 4. HUR  KAN VI VÄXA I TRO?
Det finns ett tydligt svar på denna fråga i  /Rom. 10:17/. Om tron kommer av predikan kan man ju att tro att om man bara går i kyrkan varje söndag så får man tillräckligt med tro.
Det beror inte i första hand på om man lyssnat på predikan eller ej.
Det beror på om predikan, tydligt och klart, är grundad på Guds Ord, /Hebr. 4:12/
Varje bibelöversättning är ju en tolkning av Guds Ord.
De flesta som genomgått teologisk utbildning har lärt sig att läsa grundtexten och det borde vara en garanti för att predikan är bibelförankrad.
Tyvärr kan man inte alltid lita på det. Man läser mer än Bibeln på teologiska högskolor.
Ofta får man läsa om olika tolkningar av samma ord.
Ofta kan källforskningen ställa till med huvudbry så man börjar undra om den eventuella barnatron håller. (På Överås ställdes jag aldrig inför sådana problem). (Överås, Göteborg var tidigare Metodistkyrkas pastorsutbildning, red.kommentar)

 Man kan också frestas att ta hänsyn till vad folk vill höra från predikstolen.
Aposteln Paulus tar upp detta i sitt brev till sin andlige son Timoteus, /2 Tim. 4:1-5/.
Idag är våra kyrkobesökare oftast allmänbildade och orienterade i olika ämnen.
Samhällets sekularisering har satt sina spår både i predikanten och åhörarna.
Det känns bättre att få tala tröst än förmaning och varning.
Man kan frestas att tro att kyrkfolket  minskar i antal om man talar om hur vi alla är syndare som behöver omvändelse och pånyttfödelse eller bli fyllda med helig Ande.
Professor Carl-Erik Brattemo, som själv var psykoanalytiker och pastor, anmärkte på och förstod inte varför det bibliska språket i predikan om synd och nåd ofta byttes ut mot psykologiska termer. ofta kan man få höra att man duger som man är och behöver få bättre självförtroende,
I så fall behövde ju inte Jesus dö för våra synder för att vi ska få förlåtelse och ett förvandlat sinne. Ju mer beroende vi blir av Gud desto mer får vi uppleva hans ledning och tron kommer att växa. /2 Kor 11:30, 12:9, Fil. 4:13/.  
Sannolikt har inte kyrkan minskat för att vi har varit för radikala och bibeltrogna, tvärt om. De församlingar som växer idag står för ett klart evangeliskt budskap och är öppna för den helige Ande ledning och prioriterar bönen.

Rent mänskligt är det ju så att kroppen behöver ständigt näring i form av mat och dryck. Om vi inte får det vet vi att vi blir undernärda och orkeslösa. Bibelordet är vår andliga mat. Det säkraste sättet att  växa tro är därför att regelbundet läsa Bibeln innantill, från pärm till pärm. Då tänker någon att det är så mycket man inte förstår.
Men ju mer man läser, under bön om den helige Andes ljus, desto bättre går det att förstå och få aha-upplevelser. Sedan finns det många förkunnare som är bibeltrogna och kan förklara. Vad man ändå ska komma ihåg är att ingen har hela ljuset, därför att Guds Ord är så rikt. När vi inte förstår får vi göra som Martin Luther, lyfta på hatten och gå vidare. / Kol. 3:16, 1 Tess. 2:13/.
När du läser Guds Ord växer du i tro!!!!

Anita Grantinger

NÅD

Vad är nåd?
De flesta förknippar säkert ordet NÅD med en rättegång. När någon har gjort ett brott och blir ertappad blir det förhör och rättegång.
Där finns en åklagare och försvarare och domen fastställs, enligt lagen, av domare och nämndemän. Om den dömde anser sig orättvist dömd finns chansen att överklaga. Ibland kan det hända att den skyldiges hälsotillstånd eller något annat kan utgöra en orsak  till att begära nåd och slippa straffet.
Det viktigaste begreppet i hela Bibeln är NÅD.
Efter som vi alla är syndare är vi helt och hållet beroende av Guds nåd. Genom nåden uppenbarar Gud sitt kärleksfulla väsen, sin rikedom och fullhet. Gud är helig och därför är han helig både i sin nåd och i sin vrede över synden. Han visar sin nåd på försoningens grund, mot dem som vill ta emot hans frälsning.

Del 1. NÅDEN I GAMLA TESTAMENTET
Den vanligaste betydelsen av begreppet nåd i GT är godhet, kärlek, gunst. De två begreppen nåd och förbund hör samman. Israels förbund med Herren är ett nådesförbund. Gud har själv tagit initiativet och hans förbundstrohet håller trots att Israel gång på gång avfaller. Han gör ändå ständigt nya nådesingripanden i deras historia. Hans nåd är utan förpliktelser. Vi kan t. ex. läsa om hur Noa och Mose fann nåd för Herrens ögon, /1 Mos. 6:8, 2 Mos.33:12,16/.

 Nådesbegreppet ligger nära barmhärtighetstanken, som är uttryck för den mera känslobetonade nåden. Föräldrar visar t.ex. nåd (barmhärtighet) mot sina barn, /Jes. 49:15, Ps. 103:13/. Det är en sådan nåd och trohet som Herren visar mot Israel, /Jes. 54:7-8, Jer. 31: 20/. Trots Israels otacksamhet och tendenser till avfall visar Herren sin karaktär av gränslöst förbarmande och förbundstrohet, /Jer. 3:12,Jes.63:7-9/.Domsprofeterna förkunnade Guds vrede över folket för deras avfall som skapade kris i Guds nådesförhållande till dem. De ställde sig på så sätt utanför förlåtelsens kraftfält och nåden drogs tillfälligt tillbaka. /Jer.16:15/. Under Israels fångenskap i Babel förkunnas Guds trohet och hoppet tänds att han åter ska ta sig an sitt förskjutna folk. /Hes. 39:25-29/.

Nåden är i GT knuten till Israel genom nådesförbundet. Men i ”Trösteboken” i Jesaja kap. 40-66, framkommer tydligt tanken om Herrens nåd mot alla folk. /Jes. 42:1-9,  49:1-7/.
Guds nåd prisas särskilt i psalmlitteraturen. Där vittnas det om hur starkt den gammaltestamentliga tilliten och erfarenheten av Guds nåd var. Se t. ex. Psalm 103 och 136.

Del 2. NÅDEN I NYA TESTAMENTET
Nåden präglar hela nya testamentet. Guds rike är ett nådens rike. Jesus har kommit för att förkunna ett nådens år från Herren. /Luk. 4:19/.
Resultatet av Guds nådesgärning i Kristi frälsningsverk är att Guds välbehag råder över dem som genom tron står i det nya förbundsförhållandet till Gud, genom Jesus. Nådens primära gåva är syndernas förlåtelse och direkt och omedelbar gudsgemenskap och evigt liv, utan mellanhänder, / Ef. 2:5/.  
Jesus nämner själv inte ordet nåd, men genom allt han säger och gör är ju ett förverkligande av Guds nåd, /Joh. 1:16-17/. Enbart Jesu kommande till oss är en frivillig gåva, till ovärdiga, förlorade, syndare, /Matt. 9:13/. Genom sitt blodsoffer fullbordar han försoningen och grundar därmed Guds rike för benådade syndare, /Luk. 17:20-21/.
Han har därmed blivit vår försvarsadvokat, som själv betalat vår skuld inför Gud.
I aposteln Paulus undervisning är nåden ett huvudbegrepp, en lära om Guds nåd. Den är en välvilja mot syndare som avvänder hans vrede, en Guds förbarmande nådegärning genom att sända sin Son till försoning för våra synder, /Rom. 5:8/ så att han utan förtjänst och värdighet kan göra oss rättfärdiga och därmed ge oss evigt liv, /Rom.  3:23-24/.

Höjdpunkten av Guds nådesbevis är ju det dramatiska utgivandet av Sonen på korset. Jesus blev därmed nådens förmedlare och redskap, /Fil. 2:6-8/.
Att vara en kristen är att: ha del i nåden /Fil.1:7,  stå i nåden /Ef. 5:2/  ta emot nåden /2 Kor. 6:1/, hålla fast vid nåden, /Apg. 13:43/                        
Att komma bort från Kristus är att falla ur nåden  /Gal.5:4/                                                                         Nåden är de troendes livsrum, /1 Kor. 1:3/                                                                                                            Nåden utesluter gärningar och varje tanke på lön, mänsklig berömmelse och vishet, / Rom. 11:6, Ef. 2:8-9/.                                   
Nåden är ständigt verksam i våra liv, när vi tar mot den i tro. Vi är ständigt beroende av Guds nåd, så länge vi lever, /Rom. 4:16/.                                                                                 
 I Nåden finns också tillväxt, /2 Petr.3:17-18/, en verksam makt, som utvecklar sig t. ex. genom nådegåvor, som Anden utdelar, /Rom. 12:6-8/. Nåden är mångfaldig och rik och verkar på olika områden i våra liv, /1 Petr. 4:10/.                                                         
Nåden kan också bidra till och vara drivkraften till vår helgelse, /Tit. 2:11-13/.
Aposteln Paulus talar om Guds frälsningsverk genom Kristus som ”Guds nåds evangelium”/
Apg. 20:24/.  Det kostade Jesus döden för att vi skulle bli benådade, /Hebr. 2:9/. 
Vid ”nådens tron” få vi ständigt träda fram och be om nåd och hjälp i allt, /
Hebr. 4.16/.Endast de som, genom tron,  tar emot av Guds nåd, genom Jesu Kristi försoning får uppleva nåden, /Rom. 8:1/. Guds Ord ger oss alltså inget löfte om nåd och visar oss ingen väg till frälsning utanför Kristus-gemenskapen, /Ef. 2:1-3/.

JESUS ÄR VÄGEN, SANNINGEN OCH LIVETLåt oss sjunga med Nils F Nygren:   Nåd över allt förnuft, nåd över alla gränser, Allting den överglänser, nåden som Herren ger!!!                                            

Anita Grantinger