FÖRSONINGEN
FÖRSONINGEN I GAMLA TESTAMENTET
Del 1. OFFERTJÄNSTEN
Först vill jag understryka att GT är själva grunden för förståelsen av hela Bibeln. Jesus var jude och talade utifrån judiskt tradition och tänkesätt och till judar.
Därför är det viktigt att vi lär oss så mycket som möjligt om den ursprungliga kontexten för att förstå vad Gud vill säga oss idag annars hänger mycket av NT i luften för oss.
Det centrala temat i hela Bibeln är försoningen.
Då människan är skapad för ett personligt förhållande till en helig Gud, blir den konflikt som synden åstadkommer en skuld som måste få en lösning.
Om den uteblir, kommer syndaren att missa målet och gå under i Guds vredesdom. Återupprättelsen av den brutna gudsgemenskapen kan bara ske genom att ett sonande offer frambärs, att ett oskyldigt liv offras i stället.
Utan att blod utgjutes ges ingen förlåtelse. /Hebr. 9:22/
Det gamla förbundet som Gud ingick med Mose, innan Jesus kom som offerlammet, var ett BLODSFÖRBUND och soningen var en fundamental funktion bland Israels folk, /2 Mos. 24:8/.
Gud hade skänkt sitt folk ett medel till försoning med sig genom offerkulten som skulle förekomma, avvärja och sona Guds vrede. Syndaskulden måste sonas, genom blodet, vilket enligt GT ansågs betyda : utplåna, bestryka, rensa bort och blodet betraktades som reningsmedel. Syndaskulden skulle därmed avlägsnas, /3 Mos.17:11/.
Redan vid Israels befrielse från Egypten var soning en förutsättning. Bara när ett djur, felfritt lamm av hankön, hade slaktats och dess blod hade strukits på dörrpost och dörrträ gick fördärvaren förbi. /2 Mos. 12:1-13/.
Denna dag och månad skulle räknas som den förnämsta för Israels folk och i fortsättningen firas som en Herrens högtid – påsk.
På den stora ” FÖRSONINGSDAGEN”, en gång om året, gick översteprästen in i ”DET ALLRA HELIGASTE”, det innersta rummet i tabernaklet i öknen och sedan i templet i Jerusalem, för att få försoning för sina egna och folkets synder.
I /3 Mos. 16:e kapitel /står det utförliga instruktioner som översteprästen måste följa. Versarna 4-5 handlar om kläderna. Versarna 3,5-6 handlar om vad han skulle ha med sig, en ungtjur och en bagge och två bockar. I /versarna 7-24/ kan vi läsa om hur och vad som skulle genomföras inför Guds ansikte.
Vi kan tycka att det verkar märkligt med alla förordningar, men alla detaljer hade sin speciella betydelse och var förebilder som vi sedan kan känna igen i NT.
Prästen skulle ha rena, heliga kläder när han kom inför Guds ansikte. Jämför /Sak. 3:-3-7, Jes, Upp. 7:13-14/ 61:10.
Översteprästen bar först fram 2 tjurar. Den ena var hans egen syndoffertjur, som skulle bringa försoning för hans egna synder. Han skulle slakta den och sedan bränna den, efter att han med blodet bestrukit en del av vad som fanns i det allra heligaste.
Sedan gjorde han på samma sätt med folkets syndoffertjur.
I / 3 Mos 16 vers 7-10/ kan vi läsa om vad som skulle göras med bockarna där.
Den bock som synden överfördes på och sedan utelämnades för att dö är en förebild på Jesus.Guds vrede avvändes från syndaren genom att ett liv gavs som ersättning.
Blodsbestänkelsen inför Herrens ansikte på försoningsdagen var försoninngsskeendets höjdpunkt och beviset för att ett liv var utgivet så att förlåtelsen var möjlig, MEN offerkulten med offerhandlingen verkade dock inte automatisk utan MÅSTE ÅTFÖLJAS AV ÄKTA SYNDABEKÄNNELSE, / Ps.51:19,21 32:3-5/.
Varje tendens i Israel att med hjälp av enbart offerkulten få försoning utan syndabekännelse och omvändelse bekämpades av profeterna. De varnade det avfälliga folket, som tröstade sig med en falsk ”sakramentalism” och avskrev helt offrets verkan, /1 Sam. 15:22, Mika. 6:6-8, Ps. 40.7-9/. Gud förväntade sig det viktigaste, som behagade honom, ett ödmjukt och förkrossat hjärta, /Ps. 51:19, Jes. 57:15/.
Jag har inte kunnat undvika att idag se en viss likhet då jag besökt gudstjänster som varit utpräglat liturgiska. Jag uppskattar symboler och ritualer i den mån de, på ett värdigt sätt, förstärker och förklarar det ord som förkunnas, men jag har ofta upplevt att de yttre ritualerna har fått ersätta den egna andliga upplevelsen hos prästen.
Då blir det i stället bara yttre rutiner.
Dessutom är ofta kyrkfolket okunniga om och ev. ointresserade av vad ritualerna står för. Då kan det inte heller bli någon äkta syndabekännelse.
Anita Grantinger