Det är något speciellt med nyår – också ett Covid-nyår

14.01.2022 kl. 11:02

Trots nästan två års liv under trycket från en global pandemi, har jag outsläcklig tro och hopp för Metodistkyrkan i Norden och Baltikum. Trots allt har målmedvetna församlingar, pastorer, diakoner och andra ledare tjänat människor i sin närhet långt utöver det vanliga.

Det är något speciellt med nyår! Det ger oss en ny start, nya möjlighet och hopp inför framtiden. En del tar ett glatt skutt in i det nya året med goda förhoppningar – andra kravlar sig in i det nya året med nöd och näppe.

Trots nästan två års liv under inflytande av en global pandemi, har jag outsläcklig tro och outsläckligt hopp för metodisterna i Norden och Baltikum. Isolering och begränsningar har varit allvarliga hinder. Ibland har restriktionerna varit meningsfulla och nödvändiga – ibland har de varit svårbegripliga och ologiska hinder för vår verksamhet. Ändå har målmedvetna församlingar, pastorer, diakoner och andra ledare utfört extraordinär tjänst för människor i sin härhet.

Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft. (Rom 15:13) Det är en av de uppmuntrande hälsningar som Paulus sänder till Rom och till oss. Dessa ord var vägledande för ett samtal i biskopsområdets kabinett, där distriktsföreståndarna (kyrkans regionala ledare) delade med sig av erfarenheter från tiden som gått och tankar inför de följande sex månaderna.

Här är några av deras inspirerande och förhoppningafulla tankar:

”Vår värld och kyrkan har upplevt flera kriser, pandemin är en av dem. Under pandemin har vi förlorat flera av våra redskap för tjänst, men vi har alltjämt det viktigaste, nämligen nådemedlen. Om vi betonar och gör bruk av nådemedlen kan vi både upprätthålla vår egen tro under pandemin och förnya vår kyrka.”

“Bön är nyckeln. I mitt område ber vi, samtalar och diskuterar hur vi bäst kan hjälpa familjer i nöd med de medel vi har.”

 “Detta är en tid för reflektion – flera församlingar går genom en utvärderingsprocess, söker möjligheter, går genom sina styrkor och ser på behoven i sin närhet.” Jag läste nyligen att mer än hälften av metodistförsamlingarna i USA har antingen utvidgat eller startat nya verksamhetsformer under pandemin. Jag tror det är så också i mitt område.”

“Jag hade en syn när jag bad. Jag såg ett schackbräde. Jag kan pjäserna och hur de får röra sig, och ofta förväntar jag att Gud flyttar pjäserna efter strikt uppsatta regler. Men i synen svängde Gud om schackbrädet och pjäserna började röra sig på oförutsedda sätt mot Honom.”

”Jag ser att Gud förändrar församlingarna i denna tid, uppmuntrar och utmanar oss till en överlåtelse utanför vår bekvämlighetszon.”

“Församlingar uppfinner sig själva på nytt när de ser att en del människor inte kommer tillbaka till kyrkan efter pandemin och inser att vi måste förändras.” 

“Jag är distriktsföreståndare på deltid och i församlingen där jag är pastor samlar vi regelbundet in pengar och köper godis och frukt som vi ger någon avdelning på sjukhuset för att som Metodistkyrka tacka och visa uppskattning för deras arbete. Det är vårt sätt att dela med oss av Jesu kärlek på ett påtagligt sätt. Det har blivit mycket uppskattat på sjukhuset. Det har också uppmärksamats av organisationen ”Projekt liv” som stöder svårt sjuka barn. Den föreningen är bra på att samla in pengar och de har föreslagit att vi sprider vårt initiativ också till andra sjukhus i trakten.”

“Herren har hopp och framtid för oss, det är jag övertygad om. Vi kan tänka på folket i fångenskap i Babylon och påminnas om hur viktigt det är att hållas vid liv. (Jer 29:4-14) Kristider har ofta visat sig vara tider då Guds folk lärt sig förtrösta på Gud och handla på ett nytt sätt. Framtiden må vara dunkel, med Gud är i framtiden och han utför sitt verk.”

Mitt personliga hopp inför det nya året är att vi fortsätter att uppmuntra, stödja och tala väl om varandra, och att vi finner nytt fotfäste, omorienterar oss och återupptäcker vad det betyder att få vara med i Guds mission. Krisen har tvingat oss ut ur vår bekvämlighetszon, att pröva nya vägar, upptäcka att kyrkan är mer än vi anade och att Kristus alltjämt använder oss att förmedla sin kärlek och frälsning till världen.

Till sist ber jag er att be för distriktsföreståndarna och för mig i våra uppgifter som ledare.

Biskop Christian Alsted

Bönens olika sidor!

Alla religioner har någon form av bön, oftast för att blidka Gud.
Man tror att man måste prestera något för att det ska gå bra för en i livet.
Inom Islam har man t. ex. 5  pelare:  Trosbekännelsen, bön 5 gånger om dagen, ramadan, ge allmosor till fattiga, vallfärda till Mecka 1 gång i livet.
Jag vill inte kalla sann kristendom för religion. Istället innebär det en relation till världens skapare och livgivare. Han har skapat oss till gemenskap med sig.

En god relation till en människa innebär ju en rikedom, ett utbyte, ett samarbete, en utveckling, hur mycket större och rikare är då inte gemenskapen med Gud.

Jag har frågat mig ibland varför vi egentligen måste be, eftersom han vet allt om oss och vet vad vi behöver, men tänk att en helig Gud vill ha gemenskap med oss små svaga människor. När synden kom in i världen och kontakten mellan Gud och människor bröts gjorde han allt för att vi skulle få den tillbaka genom att offra sin Son att, dö i vårt ställe för att vi  skulle få liv.

 Enligt skriften är alla människor syndare, efter syndafallet i Edens lustgård. /Rom. 3:23/. Dessutom kan vi inte ens själva komma fram till och inse att vi är syndare, det är den helige Andes verk. Jesus sa det i samband med att han lovade att Hjälparen skulle komma, /Joh. 16:8-12/.
Det är den helige Ande som drar oss och gör oss medvetna om att vi är syndare, som behöver frälsning. Förr kallade man det syndanöd.        

 Vår första bön blir då en bekännelse och en bön om förlåtelse,  /1 Joh. 1:9, 2:1-2/.
Sedan önskar sig Herren en utveckling av gemenskapen och då finns det ju många olika sätt på vilka vi kan tala med Herren.
Samtidigt som vi får lära oss att lyssna in hans tilltal, först och främst genom Ordet, men även direkt i vår ande. Det är då viktigt att det som vi tror är Guds röst inom oss stämmer med Bibelordet.

ENSKILD BÖN:                                                                                                                                            
Den enskilda bönen är vad vi kan kalla för hjärtats samtal med Gud eller den kristna människans andning. Vi kan av naturen inte leva utan att andas.
Det andliga livet och gemenskapen med Gud fungerar inte utan bönekontakt. /Matt.6:5-8/.  Det kan vara en disciplinfråga att ta tid för gemenskapen med Herren.
Profeten Daniel bad t.ex. på bestämda tider, med fönstret öppet mot Jerusalem när han var fånge i Babylon,  /Dan. 6:10-11/.
Det kan vara en hjälp att ha en viss tid, men det handlar ju inte om tvång, utan en längtan att få umgås med sin bäste vän. Aposteln Paulus skriver i /1Tess. 5:17-18/,
Hur ska det gå till? Jo vi ber och har kontakt med Herren i vår ande hela tiden i vardagen. Han bor ju i oss. /1 Kor. 3:16/ Han är alltså närmre än luften som vi själva inandas.

GEMENSAM BÖN:

 Att vara tillsammans och komma överens om att be konkreta böner har speciella löften med sig. /Matt. 18:19-20/. Då handlar det ju om verklig enhet.
Ett bra exempel på resultatet av enig bön är väl den första pingstdagen.
De var samlade 120 personer i 10 dagar och bad, /Apg. 1:14/. I en engelsk översättning står det att de var ett ackord. När man tar ett ackord stämmer tonerna ihop.
Så vill Guds Ande förena oss, så att vi älskar, uppskattar och underordnar oss varandra.
Den enheten kan bara Guds Ande  åstadkomma, men då kan vad som helst ske, som svar på bön. När vi ber för varandra så ökar också kärleken till varandra.
Ofta ber vi i offentliga sammanhang allmänna böner, t.ex kyrkans förbön, som omfattar fred i hela världen, alla sjuka, alla hungrande osv. Det blir oftast invanda fraser.
Jag tror att det är viktigt att be mera konkret och så få uppleva konkreta bönesvar.
Om vi läser Apostlagärningarna så har vi exempel på detta.

LOVSÅNG:

 Lovsång ser jag som en hyllningssång direkt till Herren,om vem han är och vad han gjort för oss. Andra sånger kan vara en bön, ett vittnesbörd, undervisning, uppmuntran osv.
Det viktiga är att den är född och ledd av Anden.                                                                        
(Lovsång i våra kyrkor idag är ofta korta sånger, som upprepas flera gånger. De flesta frikyrkor har nu en filmduk/skärm där sångtexten visas så att alla kan sjunga med. Dessutom har man ett team som leder det hela. Jag upplever det som ett sätt att skapa mönster. Detta kallas lovsång och många kyrkor har enbart denna sångstil.
Sång- eller psalmboken med innehållsrika texter har, med få undantag, kommit undan.) Låt detta stå för mig.                                                

Den helige Ande kommer ofta på olika sätt och det gäller att vara öppen för det. /1 Kor. 14:26, Ef 5:19-20, Kol. 3:16/.
Lovsång som kommer från hjärtat kan ibland övergå i TILLBEDJAN.
Det är heliga stunder då man upplever en påtaglig gudsnärvaro.
Då infinner sig en förunderlig stillhet och då räcker inga ord till. Det kan bli en helig tystnad. Sång och dans i Anden kan också förekomma då.

FÖRBÖN:

Gud har gett oss möjlighet att be för oss själva, men det är en välsignad uppgift att få be för andra. Då lyfts ofta blicken från en själv och det som känns så viktigt för en själv.
Skriften uppmanar oss att be för: /1 Tim. 2:1-4, Apg. 4:29-30/. 
Så har vi alla våra böneämnen, enskilda och gemensamma.
Vi har många löften givna av Jesus själv, /Matt. 7:7-11/.  Johannes skriver: /1 Joh. 5:13-14/. Dessa löften är oftast förknippade med vårt förhållande till Herren och till varandra, /Joh.15:7, 1 Joh. 3:21-24/.
Det är därför det är så viktigt att vi ber för varandra, särskilt om vi ska tjäna Herren tillsammans

BÖN I JESU NAMN: När vi kommer till en bank och vill låna pengar frågar de genast efter täckning för lånet. Om man inte har pengar själv så måste man ha en garant, en borgenär som skriver under. Jesus är vår borgensman inför Fadern, /Joh. 14:12-14, 16: 23-24/. 
Han har redan betalat vår skuld med sitt eget blod.
Vi får komma inför Fadern i Jesu namn. Allt vad vi ö.h.t. företar oss får vi göra i tro, i Jesu namn och inte bara lita på vår egen förmåga. /Fil. 4:13/.

TRONS BÖN: /Hebr. 11:1, 6/. Alla har vi väl känt tveksamhet inför bönen ibland.
Vi vet ju att Herren hör våra böner, även om det inte alltid känns så.
När vi inte ser någon förändring undrar vi: Kommer han att svara eller hur kommer han att svara? Ibland har vi stora frågetecken. Har vi inte tillräckligt med tro?
Ändå har vi läst att det behövs inte mycket av den varan, /Luk. 17:5-6, Mark. 16:17-26/.
Vi förstår inte alltid Herrens vägar, men det får inte hindra oss att be, för det sker alltid något varje gång vi ber. Vi ska också komma ihåg, /Rom. 8:28/.
Vi kan vara trygga oavsett vad som händer. Herren hjälper alltid igenom prövningar och lidanden av olika slag.

UTHÅLLIG BÖN: Ibland kan Herren överraska oss med att svara efter bara en kort bön och vi kan få se en förändring genast. Ibland dröjer bönesvaret.
Enligt Jesus själv ska vi inte ge upp, utan hålla ut. Han talar till  oss i flera liknelser om detta, /Luk. 11:5-10, 18:1-6/. Vad jag har upptäckt är att om vi fortsätter att be så förändras vårt tänkesätt och vår bön, inte till uppgivenhet utan till något som Anden leder.

BÖN MED FÖRSTÅNDET OCH BÖN I ANDEN:

Aposteln Paulus ger oss tydlig undervisning om detta i /Rom. 8:26-27/, och fortsätter i /1 Kor. 14: 2,15/. Det vanligaste är ju att vi får be med vårt förstånd.
Vi möter svårigheter och ställs inför stora frågor i livet. Och det är ju fantastiskt underbart att vi då får komma till Herren med allt, /Fil. 4:6-8/.
Då kan vi få uppleva frid oavsett vad Gud gör i olika situationer.
Det är gott att få prata ut med en människa om sina bekymmer, men det är ju ännu större att få anförtro sig åt universums konung. Han känner oss och förstår oss bättre än någon annan.                                                                                                                       
Om vi är uthålliga i bön och tar den tid med Herren, som vi behöver, kan det också hända att den helige Ande, som bor i oss, leder oss vidare i bönen, så att vi upptäcker att vi säger något som vi inte alls hade tänkt ut med vårt förstånd.
Det är vad Paulus menar med bön i anden. Man kan be i anden på sitt eget språk, eller be med andra tungomål. Det får inte vara så att man tror att man inte kan be i anden om man inte talar i tungor. Däremot kan det kännas befriande att släppa oss i ett bönespråk.
Paulus talar om att man inte ska tala i tungor offentligt om man inte kan uttyda, så att alla förstår, men i sin egen bönevrå är det en tillgång.
Om Guds Ande ger oss orden, då måste han ju svara på en  sådan bön.  ”Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.” /Sv. folkb.)

Detta var en liten påminnelse om vilken förmån vi har i bönen och dess  betydelse.
Bibeln är full av undervisning i ämnet, så fortsätt och läs, i Jesu namn!

Anita Grantinger

Uppståndelsen del 4

UPPSTÅNDELSENS BETYDELSE

Uppståndelsens betydelsen för Apostlarna, den första församlingen och för kristenheten i övrigt är obeskrivligt stor. Apostlarna ser först korsfästelsen som ett nederlag.

Trots förutsägelserna kan de inte fatta att någon som är dömd till döden, kan vara den kommande Messias. De hade ju hoppats  att Jesus skulle vara den som skulle befria dem från Romarna. /Luk. 24:21/. De låste in sig av rädsla för att gå samma öde till mötes, /Joh. 20:19-20/.                                                                                                                                                                                        Uppståndelsen förändrade allt och de fylldes av glädje,  /Matt. 28:8/.

Det var en glädje som varade även sedan Jesus upptagits till himlen,/ Luk. 24:52/, vilket sedan har kännetecknat alla kristna som under årtusenden har upplevt ett möte med den uppståndne.                                     

Uppståndelsens verklighet var det centrala i Apostlarnas förkunnelse. De upplevde att deras viktigaste uppgift var att vittna om uppståndelsen, /Apg. 2:32, 3:15/.
De under och tecken som skedde genom apostlarna ansågs också som ett verk och en följd av Jesu uppståndelse, /Apg. 4:9-11/. Även när döda uppväcktes genom apostlarna förstärktes deras frimodighet och tro på den uppståndne, /Apg. 9:36-42/.                                                                                                                                                                                                                                        
Att betydelsen av uppståndelsen för de första kristna  hade så stor betydelse för dem gjorde också  att de i fortsättningen helgade den första veckodagen, den veckodag då Jesus bröt döden makt. Ex: /Apg 20:7, 1 Kor. 16:2. I Upp. 1:10/ kallar Aposteln Johannes den första veckodagen för Herrens dag. Varje söndag blev då urförsamlingen  påmind om uppståndelseundret. 
Det störta indiciet för uppståndelsen kanske var apostlarnas nya tro och mod. Inga hallucinationer eller visioner kunde åstadkomma detta, bara en absolut övertygelse om att ha sett Jesus livs levande. Uppståndelsen avslöjade vem Jesus verkligen var. Den legitimerar honom också som Messias. och Guds Son /Apg.2:36/.

När Gud uppväckte Jesus från de döda, proklamerade han därmed att han godtog hans försoningsverk. /Rom. 4:25/. Uppståndelsen betyder alltså att döden för alltid är övervunnen, /1 Kor. 15:55/, och att Jesus lever för evigt, /Joh.11:25, Rom. 6:9-10, Upp. 1:18/. 
Samtidigt som han sitter på Faderns högra sida och ber för oss, Rom. 8:34, bor han i våra hjärtan genom den helige Ande, /1 Kor. 6:19-20, Gal. 2:20/.
Dessutom har han gett oss löfte om bönesvar när vi ber i Jesu namn, /Joh. 14:13-14/.  

JESU KRISTI UPPSTÅNDELSE ÄR DET GRUNDLÄGGANDE FÖR DEN KRISTNA TRON OCH BEKRÄFTAR BIBELNS TROVÄRDIGHET!  1 Kor. 15::12-23/.                                                                           JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

Anita Grantinger

Del 3. LÄRJUNGARNAS MÖTE MED DEN UPPSTÅNDNE

När Apostlarna berättar om den uppståndne i evangelierna, betonar de starkt att han inte är ett spöke eller bara en ande, /Luk. 24:37-40/. 
Jesus visar att han är identisk, precis samme mästare som de hade vandrat tillsammans med i 3 år. Han visar dem sina händer och fötter, han äter och dricker tillsammans med dem. /Luk. 24:41-43, Joh. 21:12-14/.
Samtliga evangelierna beskriver att graven var tom. Det var alltså en KROPPSLIG UPPSTÅNDELSE, /Mark. 16:1-6, Luk.24:1-12, Joh. 20:1-10/.  Änglar förklarade att han är uppstånden och levande, /Matt. 28:1-7Luk. 24:4-8/. Även vakterna bekräftade att graven var tom, /Matt. 28:11/.                                                                          
Det är intressant att se skillnaden på Lasarus uppväckande och Jesu uppståndelse.
Jesus lämnade linnebindlarna efter sig. Han liksom gled ur dem, så att de låg kvar på samma plats och sedan gick han, utan hinder, ut ur graven. Stenen blev bortvältrad av en ängel för att alla skulle få se att han inte var där. Jesu kropp var, efter hans uppståndelse, av ett helt annat slag än före döden, en förhärligad kropp, en  uppståndelsekropp.
Han gick t. ex. genom stängda dörrar, /Joh. 20:19/ och kunde på det sättet förflytta sig mellan olika platser.  En sådan kropp kommer vi också att få, den dag när vi lämnar denna världen,    
/1 Kor. 15:31-32, Fil. 3:21/.                                                                                                                                               
När Lasarus uppväcktes fick han samma mänskliga kropp som han haft tidigare.
Han kunde inte lämna graven utan hjälp. Först måste man vältra bort stenen.
När Jesus sedan kallade på honom, att komma ut ur graven, måste man lösa honom från de bindlar som han var lindad i, /Joh. 11:41-44/
I berättelserna om Jesus som den uppståndne kan man se att han under de 40 dagarna mellan uppståndelsen och himmelsfärden befann sig både i Jerusalem och i Galileen, /Matt. 28:10, Mark. 14:28, Luk.24:13-15, 36/.
Han uppenbarade sig först och främst för sina lärjungar och sammanlagt för omkring 500 personer. Vid ett tillfälle var han tillsammans med lärjungarna på ett berg i Galileen där han gav missionsuppdraget, som riktades till hela mänskligheten och  gäller även oss idag, /Matt. 28:16-29/.
Till slut uppenbarade han sig för lärjungarna på Olivberget, då han utlovade Andens kraft till alla vittnen över hela jorden. Sedan kunde de se honom lyftas och försvinna bland molnen, /Apg. 1:6-12/. Samtidigt hade 2 änglar ett angeläget budskap till de kvarlämnade lärjungarna och till oss att: HAN KOMMER IGEN EN ANNAN DAG, PÅ SAMMA SÄTT, TILL SAMMA PLATS!Aposteln Paulus upplevelse av den uppståndne, på Damaskusvägen /Apg. 9:3-7/, ca 2-3 år efter Jesu himmelsfärd,  betraktade han som en engångsupplevelse, annorlunda än sina övriga syner och uppenbarelser,  /2 Kor.12:1/.
Han sade rent ut att Kristus hade visat sig för honom, /1 Kor. 15: 8/.
Han menade därför att han var ett ögonvittne lika väl som de andra. Därför ansåg han sig själv vara Apostel, vilket sedan har bekräftats av många vittnen. /Gal. 1:1,11/.

Anita Grantinger

UPPSTÅNDELSEN I NYA TESTAMENTET:

Del 2. JESU FÖRUTSÄGELSE     

Jesus förutsade sitt lidande och sin uppståndelse på många olika sätt för att lärjungarna skulle få en fullständig förklaring på vad som skulle hända och vad det skulle innebära t. ex. i /Mark 8:31, 9:9, 30-31, 10:33-34/. 
När han talade i bildspråk, t. ex. om profeten Jonas tecken, /Matt.12: 38-40/ och om templet som han skulle brytas ned och byggas  upp igen på 3 dagar, /Joh. 2:18-21/, var det ju omöjligt för dem att förstå vad han syftade på.
Vi som läser Bibeln har ju  ”facit i handen”, men hur skulle de,  med sin tradition, kunna jämföra vad som hände Jona i fiskens buk med vad som skulle hända med Jesus?  Däremot var väl upplevelsen på ”förklaringsberget” ett, om än indirekt, tecken på uppståndelsen, när de såg  Jesus i förklarad gestalt tillsammans med Mose och Elia, /Matt. 17:1-9/.
Man kan ju undra vad de samtalade om där. En ännu starkare bekräftelse på att Jesu ord om sin uppståndelse skulle uppfyllas borde väl undren kring Jesu död på korset ha varit, /Matt27:50-54/, med solförmörkelse, jordbävning då allt omkring dem rasade, förlåten i templet som brast och många heliga, tidigare avsomnade, uppstod ur sina gravar och visade sig för många. 
Det som jag upplever som mest fantastiskt, även om det bara var en del av det stora som hände, var att förlåten (ca. 10 cm tjock) mellan det heliga och det allra heligaste i templet brast mitt itu, uppifrån och ända ner. Det allra heligaste var det rum som speciellt förknippades med Guds närvaro. Dit in fick bara översteprästen  gå en gång om året, med blod av ett felfritt djur, för att få försoning för sina egna och folkets synder. När Jesus dog brast förlåten i templet. Förlåten var en förebild på Jesu kropp som brast i döden för vår skull.                                                                                                                                                                                           

 Vägen öppnades därmed till det allra heligaste för ALLA SOM VILL TA EMOT FÖRLÅTELSE för sin synd.  
JESUS HAR ALLTSÅ ÖPPNAR VÄGEN FÖR OSS ALLA ATT KOMMA INFÖR GUDS ANSIKTE, NÄR SOM HELST, MED VAD SOM HELST.      /Hebr. 4:16, 10:19/.
 I NT kan man läsa om hur Jesus uppväckte flera döda när han gick här nere, men Jesu egen uppståndelse blev ett tecken på att nyskapelsenoch levandegörelsen verkligen hade börjat på riktigt, /1 Kor. 15:20-23Det visade sig sedan i fortsättningen, när apostlarna själva fick fullmakt att uppväcka döda, t.ex./ Matt.10:1,7-8, Apg. 9:36-41, 20:9-10/.

Uppståndelsen!

Eftersom jag fick en förfrågan efter undervisning om uppståndelsen försöker jag här att hänvisa till vad Bibeln säger i detta ämne.
Det handlar ju om mirakler och därför omöjligt att omfatta med förståndet.  Det visade sig ju t.ex. att innan  lärjungarna hade fått mottaga den helige Ande fattade de inte vad Jesus menade, när han talade om vad som skulle hända med honom, även om vi tycker att han var tydlig.  
Ett bra sätt att fatta något av skriften  är att sitta ner, be om Andens ljus och SJÄLV LÄSA innantill och på det sättet ta del av Bibelordet. Då kommer den helige Ande att göra Ordet levande och visa på något nytt, som man inte upptäckt förut, även om man läst det tidigare.
Så kan det bli varje gång man läser, eftersom Ordet är levande.
Det är en annorlunda upplevelse, än att höra någon annan tala över ämnet.
Jag rekommenderar dig därför att slå upp dessa Bibelställen!                                                                                                                                               

Eftersom ämnet är så stort väljer jag att göra mitt studium till en serie och dela upp det i 4 avsnitt:   1. UPPSTÅNDELSEN I GT,                                                                                                                                                2. UPPSTÅNDELSEN I NT. i 3 avsnitt:                                                                                                                              2. JESU FÖRUTSÄGELSE,                                                                                                                                                  3. LÄRJUNGARNAS MÖTE MED DEN UPPSTÅNDNE,                                                                                                  4. UPPSTÅNDELSENS BETYDELSE. 
  Ordet ”UPPSTÅNDELSE” står i Bibeln för: uppväcka eller stå upp från de döda.


Del 1. UPPSTÅNDELSEN I GT
Uppväckandet av döda förekommer redan i GT, ex: /1 Kon. 17:17-24, 2 Kon 4:32-37/.
Man kan t. ex. läsa om två heliga män, Hanok och Elia som blev uppryckta från jorden, medan de var levande. Det talar för att det finns något som är starkare än döden. Det hände att rättfärdiga människor, som trodde på Gud och levde i en nära relation till honom, genom starka uppenbarelser, fick visshet om en uppståndelse och ett evigt liv, ex: /Job. 19:25-27, Jes. 26:19, Dan. 12:2-3/.
Efter Jesu uppståndelse föll det ett nytt ljus över GT, eftersom det visade sig  att uppståndelseundren  skedde helt i överensstämmelse med de heliga skrifterna.
När Jesus mötte de förtvivlade Emmausvandrarna, innan de visste att han var uppstånden, förklarade han för dem vad som står om honom i skrifterna, /Jes.53:2-3, Dan.7:13-14, Luk. 24:26-27/.
När lärjungarna kom till graven och fann att den var tom visade det sig samma sak, att de inte hade förstått vad Jesus hade sagt/Joh. 20:3-9/.
När de såg vad som skett började ljuset att gå upp för dem.Utan den helige Andes uppenbarelse tänkte de förståndsmässigt och fattade ingenting, trots att de hade fått bevittna så många under. På pingstdagen, när den helige Ande hade kommit över de församlade, så hade det klarnat helt. Petrus predikade då  frimodigt om hur Jesu uppståndelse var förutsagd, /Apg. 2:25-31, 10:39-41/. Aposteln Paulus hänvisar också flera gånger till GT, ex: /Ps.16:10 i Apg. 13:34-35/. Han betonar också att uppståndelsen var bestämd till tredje dagen, enligt skrifterna /1 Kor. 15:3-4 ex: Hos. 6.2, Jona. 2:1/. Citaten från GT bekräftar och bevisar att GT och NT  överensstämmer, har samma budskap och att HELA Bibeln är Guds Ord.
Det viktigaste är, sedan själva händelsen och ögonvittnenas berättelser.
Det visade sig att inte alla religiösa grupper, på Jesu tid, trodde på uppståndelsen  och det var mycket stridigheter dem emellan om detta. /Mark. 12:18/.
Till dem hörde Jerusalems högre prästerskap, sadukeerna. De trodde inte heller på änglar och andar.
Jesus tillrättavisade dem genom ett citat från Moseböckerna och gjorde klart för dem att de inte kunde skrifterna tillräckligt eller kände till Guds kraft. /Matt.22:23-33/. 
Fariseerna hade en annan uppståndelselära som hör hemma i senjudendomen, /Apg.23:6-9/.

Anita Grantinger

VAR REDO -ALLTID REDO!


När jag var pastor i Emmaboda under 10 hade vi en livskraftig scoutkår där, Ganteskåren, som hade många år på nacken. Flera generationer av folk i samhället hade varit aktiva i denna kår. Uno Jonsson hade varit trogen som kårchef i många år och var allmänt känd och uppskattad. Scouterna träffades varje vecka tävlade och tränade på olika sätt. De var ute på hajk och lärde sig att vårda naturen och ta vara på dess rikedomar. Dessutom lärde de sig att ta hand om varandra och vara redo att ställa upp för andra. Ibland hade vi scoutgudstjänst i kyrkan. Då kom de uppsträckta i sina scouttröjor. Om någon skulle invigas eller få någon annan position i kåren fick de ge sina högtidliga löften.  Scoutchefen gjorde honnör och uppmanade scouten: ”Var redo!” Scouten svarade lika högtidligt: ”Alltid redo!”

När Jesus gick omkring nere på jorden utmanade han människorna med samma ord: ”Var redo!” Och denna uppmaning står fast och är riktad även till oss idag. Det är bara så att hans uppmaning är mycket viktigare eftersom det handlar om var vi ska tillbringa evigheten.  
SKA JESUS  KOMMA TILLBAKA?                                                                                                                                                       Den frågan har blivit mycket omdiskuterad i alla tider. Somliga har svårt att tro det, medan andra känner glädje vid tanken. Varför kan inte alla se sanningen i detta?
När aposteln Paulus beskriver detta i /1 Kor. 15: 51-56/, så påpekar han att det är en av hemligheterna.
Det är omöjligt för det mänskliga intellektet att förstå hur det ska kunna hända, hur hög utbildning man än har. Men för den som ödmjukar sig och ber om den helige Andes uppenbarelse så går ljuset upp. Herren har aldrig straffat rättfärdiga och orättfärdiga tillsammans. Vi kan känna igen den principen i /1 Mos.18: 23/ då Herren räddade Lot från Sodom, innan staden brann av eld och svavel, och när Herren räddade Noa undan syndafloden, /1 Mos.6:13-17, 7:1/.
De rättfärdiga, idag, är ju de som tagit emot Jesus som sin personlige Frälsare. Då är han vår rättfärdighet.  Vad gäller uppståndelsen så kan vi också läsa i /1 Kor.15:23/.
Det gäller alltså de som hör honom till   och vilka är det? /Rom.8:9/.
När vredesdomen kommer över världen, i ändens tid, vilket vi kan läsa om i olika bibelord, kommer han också att ta undan sitt folk. /Rom:5.9/.
 SKA DET VERKLIGEN SKE?                                                                                                                        
Ja, om vi ska tro vad Jesus själv säger. Han talar om det många gånger ex: /Matt. 24:30,  Joh. 14:1-3/.                                                                    
 Apostlarna skriver om det ex: /Fil. 3:20-21, Upp. 1:7/, ( se övriga bibelcitat ovan).
 NÄR KOMMER JESUS?  Jesus kommer oväntat.                                                                                                      Han talar om det själv, ex:  / Matt. 24:37-44, Mark. 13:33-37, Luk. 17:6-30/.                                        Apostlarna skriver om det, ex: /1 Tess. 5:1-11, 2 Petr. 3:10-11/.                                                                                           Bilden av en tjuv om natten kan ju verka lite skrämmande, men verkligheten är ju så att vi aldrig vet när tjuven är på gång, annans skulle vi ju vara mera vaksamma. Den andra bilden om det judiska bröllopet i /Matt. 25:1-13/hjälper oss kanske att bättre förstå. Ingen visste ju när brudgummen skulle komma.
Det var hans far som bestämde den tidpunkten. Inte ens brudgummen själv visste när tiden var inne att hämta bruden. Sedan kan vi ju fundera på varför det är så viktigt att vi inte vet exakt tid och stund.
Hur skulle vi leva våra liv om vi visste att han kommer inte förrän om t. ex. 10 år? Pröva dig själv vid tanken. Vi har fått frälsningen genom Jesus Kristus och det är inget ögonblicks verk som gör oss till helhjärtade efterföljare. Det är ett fortgående verk av den helige Ande. Att vara Jesu lärjunge innebär ju också att vara i hans tjänst under tiden vi väntar på hans ankomst. /Matt. 28:18-20/. Vår uppgift är att göra andra människor till lärjungar också och få så många som möjligt med oss på vägen till himlen.    HUR SKA DET SKE?   
I samband med Jesu himmelsfärd beskriver änglarna att Jesus ska komma tillbaka och på vilket sätt, /Apg.1:9-11. I /Tess. 4: 15-18Ap/ skriver Paulus om detta och betonar tydligt att det inte bara är hans uppfattning, utan att det är ett ORD FRÅN HERREN. Det är väl det starkaste argument man kan ha för det man påstår. Då är förnuftet bortkopplat, men ändå är det en verklighet.
MÅLET                                                                                                                                                                                                         Det kristna livet  har ju ofta liknats vid en resa med en startpunkt och en destination, en början och ett slut. Vissa religioner tror ju på själavandring och upprepad återfödelse i annan gestalt och i en annan tillvaro.  Enligt Bibeln har vi bara ett liv att leva här på jorden. /Ps. 90:10-12, Hebr.9:27/. När vi föds har vi oftast föräldrar som tar hand om oss och utrustar oss från början av livets resa. Så småningom får vi lära oss att ta ansvar för oss själva och fatta våra egna beslut. Gud har inte skapat oss till robotar, utan till människor med en fri vilja.
Därmed har han gett oss en möjlighet till att få en kärleksfull relation till honom och till varandra samt en möjlighet att välja resväg och mål för våra liv. /Matt. 7:13-14/. Gud hade en frälsningsplan klar redan innan syndafallet i Edens lustgård, /Ef.1:3-4, 1 Petr.1:17-20/. Vårt enda hopp för evigt liv hos Gud är Jesu Kristi, Guds Sons, försoningsverk på korset, då han dog i vårt ställe, frivilligt, av kärlek till dig och mig. /Joh.3:16, 10:17-18/.     
Glöm inte Jesusorden: ”RÄTA PÅ ER OCH LYFT ERA HUVUDEN, FÖR ER BEFRIELSE NÄRMAR SIG!                                  Detta var mitt 10:e bibelstudium på dessa sidor. Nu gör jag ett uppehåll och avvaktar om det ev. finns  en önskan om fortsättning. Min tanke är att  skriva ut dessa och sammanfatta dem i ett häfte.
Den som ev.  önskar få det tillsänt får gärna höra av sig.
Anita Grantinger

Varför en treenig Gud?

Att vår Gud är treenig är ett mysterium som många teologer och andra, under århundraden, lagt sina pannor i djupa veck, för att försöka fatta, beskriva eller helt bortförklara.
Det är ju inte underligt, eftersom den verkligheten ligger djupare än allt mänskligt tänkande och har helt andra referensramar.
Vi kan ju närma oss bibelordet från olika bakgrunder, intressen och sökanden, men ändå aldrig uppfatta Guds storhet och makt med vårt mänskliga förstånd. Herren har emellertid inte övergett oss i denna vår begränsning. Joh. 14:15-20 
För att vi över huvud taget ska fatta något, när vi läser Bibeln, har vi alltså fått en tolk som behärskar alla världens språk. Joh. 16:5-15. (F. ö. se mitt tidigare studium om den helige Ande.)

Det finns alltså bara en möjlighet eller en väg, på vilken vi kan förstå detta.
Det kan endast upplevas som en sanning och förvissning genom den helige Andes ljus.
Då blir det en aha-upplevelse och så är det   naturligtvis med allt Guds Ord, om vi tar del av det. Gud kan ju gärna inte vara oss närmre, eftersom han, genom den helige Ande bor i varje pånyttfödd kristen. (Se mitt tidigare studium om den nya födelsen).
Gud kan inte förväxlas med någon annan som kallas gud i denna värld.
Allah betyder bara gudom på arabiska och arameiska. Gud är, vår Far och vän, vår skapare och livgivare därför kan han presenterat sig med egennamnet ”JAG ÄR” på hebreiska JHWH.
Det säger väl allt. I GT  är egennamnet det samma som personens identitet. Som man heter, så är man.
Läs sammanhanget från 2 Mos. 3:1-15.  
Gud är först och främst vår Fader. Den benämningen på gud finns inte i någon annan religion.  Fader betyder i den hebreiska och grekiska bibeltexten; en som när, beskyddar, bevarar.  
Det förhållandet till Fadern innebär både skapelsemässigt och teokratiskt. Matt. 5:45,
Jak. 1:17, Hebr. 12:9.
I Jesu undervisning framkommer tydligt Fader-Son-relationen. 
Matt. 11:27, Luk. 2:49, Joh. 2:16. Gud som fader betecknas som den första personen i treenigheten i hans förhållande till Sonen och Anden.
I detta eviga förhållande kommer Gud till världen i sin skapelse, till Israels folk som teokrati och till de i Kristus Jesus troende genom Jesu försoning.  
Det är först genom Sonen och Anden som Gud, som Fader, kan fattas och upplevas av människor. Matt. 11:27, Joh. 1:18. 
Jesus blev föremålet för Faderns kärlek till oss Joh 17:24-26.  Avsikten med Sonens människoblivande var att fullborda Faderns eviga frälsningsplan, vara medlare mellan Gud och människan och öppna vägen till Fadern. Joh. 14:6. Här kan vi se betydelsen av Guds treenighet alltså för att kunna ge och bevisa sin oändliga omsorg, kärlek och närhet till oss.

Han är Fadern, försonaren genom Sonen, närvarande genom den helige Ande. 
Mycket har skrivits och ännu mer skulle kunna skrivas i detta oändliga ämne, men för min del får det vara nog för denna gång.
Jag hoppas att du blir inspirerad till att fortsätta studera det levande Ordet!                                          

Var hälsad! Anita Grantinger

ENHETEN I KRISTUS


Man kan lätt konstatera att kristenheten är mera splittrad idag än någonsin.
När jag talat om detta tidigare har man sagt att vi kan aldrig nå fullständig enhet.
Låt oss då se vad Guds Ord säger. Finns det någon möjlighet till sann enhet?
Vi kan hämta 2 bilder ur Den heliga skrift.
Den ena är en liknelse som Jesus framställer och den andra en bild som aposteln Paulus använder.
 Joh. 15:1-8. Vinstocken har ju nästan ingen stam, men mycket grenar, som når hur långt som helst. Saven från vinstocken går så ut till minsta slinga, så länge den har förbindelse med vinstocken.  Men om någon gren blir avbruten så vissnar den och frukten uteblir.
Jesus säger: ”JAG ÄR VINSTOCKEN, NI ÄR GRENARNA.” Så brer vi ut oss också åt olika håll och finns på olika ställen och kan få vara redskap. ”OM NI FÖRBLIR I MIG OCH MINA ORD FÖRBLIR I ER” säger Jesus, ”DÅ BÄR NI RIK FRUKT, UTAN MIG KAN NI INGENTING GÖRA.”
Innan Jesus for tillbaka till himlen gav han oss ett löfte att sända HJÄLPAREN, DEN HELIGE ANDE, Joh. 14:26, 16:7-11.
Därför kan vi be om den helige Andes ljus över Ordet, i stället för att fastna i teologiska spekulationer. Alltså när vi lever i och genom Guds Ord är vi förankrade i Kristus och grenar i samma träd. TALA OM ENHET.2) Rom. 12:4-5, 9-10, 16-18. 
Här liknas vi vid  Kristi kropp. Vi vet alla hur känslig kroppen är om någon del blir skadad, så gör det ont i hela kroppen. Alla lemmar är beroende av varandra och fungerar tillsammans.
Så är vi ämnade att vara lemmar i Herrens tjänst för varandra och världen. TALA OM ENHET

Kristus är då huvudet för sin kropp. Ef. 4:1-3, 11-15.
Vi vet hur viktigt det är att förbindelsen mellan hjärnan och övriga kroppen är intakt.
Om inte alla reflexer, som kommer från hjärnan, når fram till alla kroppsdelar blir det kaos i kroppen, spastiska rörelser eller total förlamning.
VAD INNEBÄR DÅ DETTA I VERKLIGHETEN?
Finns det en möjlighet till enhet för oss likt ett träd eller en kropp?
Bibelns svar är ja, men den visar bara på EN möjlighet: att förbli i Kristus som själv är Ordet.
Där får vi hämta kraften och ljuset i alla situationer. Inga diskussioner och kompromisser leder till enhet. Det finns ingen automatisk lösning för enhet att bilda ekumeniska organisationer eller att slå ihop församlingar och samfund. Om vi är oliktänkande är det endast bönen och Ordet som kan smälta oss samman. Läs Rom. 12:1-5.
Om vi helt anpassar våra tankar efter ett sekulariserat samhälle eller framhåller att man i församlingen har frihet att  tycka, tänka, tro och leva som man själv känner för så når vi aldrig någon Andens enhet.                 
Vi behöver allt mer lära oss Guds tankar, som är kärlek men också helighet. Bibeln ger oss klara levnadsregler och beskriver tydligt vad synd är och nämner det vid sitt rätta namn.
Vi är olika personligheter och har olika egenskaper, men när vi är redo att ge upp våra egoistiska och själiska tankemönster, kan vi GENOM BÖNEN OCH ORDET NÅ ENHET, GENOM DEN HELIGE ANDE.
VARFÖR ÄR DETTA SÅ VIKTIGT?   1) För att vi ska kunna fungera som kristna i en ond värld, för att få   bönesvar, Joh. 15:7 och bära Andens frukter Gal.5:22-25.                                       
2) För att vara trovärdiga gent emot världen Joh. 17:21-23, genom vårt sätt att tala och leva, och därmed presentera Kristus.  

 Gud välsigne dig på din vandring tillsammans med Jesus! Anita Grantinger