Del 2. ETT NYTT HOPP
När man läser Israels historia kan man se att den, trots profeternas varningar allt mer präglades av avfall och överträdelser av förbundet, vilket orsakade profeterna stor nöd och sorg.
Så småningom började dock ett hopp växa fram om att Herren ville ingå ett nytt förbund med folket, som skulle ge möjlighet till fullkomlig syndaförlåtelse. /Jer. 31:31-34/.
Man insåg att GT:s offerkult inte hade tillräcklig kraft att utplåna Israels skuld, när den dessutom inte tillämpades på rätt sätt.I profetiorna om ”Herrens Tjänare” bryter tanken igenom att det är den kommande Messias som ska ge sitt liv som ”skuldoffer” för ”de många”, som på hebreiskan står för hela mänskligheten, /Jes.53:10-12/.
Han ska träda in som ställföreträdare för alla människor. Han ska bära deras missgärningar, vers 4-5 ”som ett offerlamm som förs bort för att slaktas” – vers 7.
”Det var Herrens vilja att slå honom,” – vers 10, och ”all vår skuld lade Herren på honom” – vers 6. ”Han blev genomborrad för våra brott,” och genom våld och dom blev han borttagen, från de levandes land,” – vers 5, 8.
Frukten av hans lidande är att han ska ”förklara många rättfärdiga,” – vers 11.
Genom hans verk läggs grunden för det ”eskatologiska förbundet” (löftena inför den yttersta tiden, slutmålet), Guds plan för försoningen genom Messias, vilket omfattar alla folk, /Jes. 42: 1-7, 49:-6/.
I den tidiga judendomen hade man inte fattat att dessa profetior syftar på Jesus som Messias. Inte ens idag har man ljus över den sanningen. Man erkänner inte att den gamla offerkulten bara var tillfällig och en förebild till något bättre och fullkomligare, /Hebr. kapitel 8/.
Idag vet vi att man planerar att bygga ett tredje tempel i Jerusalem, på det omstridda tempelberget.
Samtliga inventarier är färdiga och man tränar på offertjänsten, som man sedan ämnar genomföra enligt Mose lag.
Att Israels folk i allmänhet, inte ens idag, förstår att uppfyllelsen av profetiorna om den kommande Messias är Jesus, beror mycket på att man i synagogorna utesluter läsningen av de texterna. Man accepterar inte att Messias, som man fortfarande väntar så intensivt på, ska behöva dö för folkets, ja, hela världens synder.
I stället tolkar man Jes. 53 så att det syftar på Israels eget lidande. Det finns också kristna teologer som också har den tolkningen. Min fråga blir då om Jesu livsgärning kan förklaras bättre än i Jes. 53? När man kommer till Israel möts man inte av hej, utan av SHALOM.
Det ordet betyder inte bara fred och frid utan har en långt djupare betydelse. I profetiorna om ”Herrens tjänare” bryter tanken igenom att han ska ge sitt liv som skuldoffer för alla människor och det samlade uttrycket för denna FÖRLIKNING mellan Gud och människa är ordet Shalom som förekommer i GT:S grundtext, 209 gånger.
Detta ord inkluderar hela den messianska frälsningen och betyder ett tillstånd av fred, hälsa, trygghet, balans, skuldfrihet och mycket mer. Det innebär att leva i ett fredsförbund med Gud, /1 Kon. 8:61, Rom. 5:1/.
Detta är ett tillstånd oberoende av våra känslor och försök att vara goda, /Jes. 52.7, 53:5/. Det hela innefattas också i den ”aronitiska” välsignelsen som ofta uttalas i gudstjänster idag. Det finns anledning för mig att återkomma till Shalom i ett fortsatt studium om försoningen i NT.