FRÄLSNINGENS VÄG – HELGELSE

Detta ämne är inte lätt att ta upp, dels för att det är känsligt och kan missuppfattas och kräver att den som rör vid detta behöver ha en hel del förkunskap i Ordet och erfarenhet av andliga upplevelser.

Jag konstaterar att det inte predikas så ofta om detta ämne, kanske just för att den som undervisar om detta själv måste ha bibelordet som högsta auktoritet.
Då jag känner mig manad att ta upp detta ber jag Gud om nåd att kunna klarlägga det så enkelt och så innehållsrikt som det bara går.

 Del 1. VAD BETYDER FRÄLSNING?

Ordet frälsning är ett nyckelord i både Gamla och Nya testamentet. I GT innefattar det hela människolivets alla aspekter: Räddning från faror, lindring, frihet, ro, vila, säkerhet, trygghet och välstånd, mm.
Det närmar sig ofta betydelsen av ordet Shalom som står för fred och ett lyckligt förhållande till Gud.
Det hebreiska ordet för frälsning återkommer också i flera bibliska personers namn, som Hosea, Jesaja, Josua och Jesus.
Frälsningen har både en nationell och kollektiv aspekt för det  judiska folket, t. ex. när Gud frälste dem från Egyptens träldom, /2 Mos. 15:1-19/, samt en individuell aspekt, då Gud frälsar den enskilda människan i olika nödsituationer, men framför allt i andlig och själslig nöd genom att förlåta synder och befria från syndens makt. /Ps. 32:1-5/.  
Det innebär ett tillstånd av yttre välstånd och inre harmoni, som följd av Guds välsignelse.                                                                                                              

Frälsningen har också eskatologiska aspekter. Efter sin förskingring bland alla jordens folk skall Israel ännu en gång få uppleva Guds frälsning med nationell, social och andlig återupprättelse, /Jes. 62:10-12, Hes. 36:23-38/.                                                                                                          
Till slut blir frälsningen universell då hela jorden kan få se Guds frälsning, och Gud ska upprätta sitt skapelseverk till vad det var före syndafallet, /Jes. 65:17-25/.

FÖRUTSÄTTNINGEN FÖR FRÄLSNING 
Gud själv är frälsningens Gud, /Ps. 25:5/, men han använder sig också av människor, som kan vara redskap i hans frälsningsgärning, under olika omständigheter, /Matt. 28:18-20/.                                                                                                                              
Frälsningen är en Guds  gåva som ges av nåd, men en förutsättning för att få uppleva hans frälsning är  att man har en rätt inställning till Gud och insikt om sitt behov av omvändelse från egna vägar./Jes. 30:15/.                        
GT:s tydligaste och klaraste beskrivning av frälsningen finns i profeten Jesajas trösteord i kap. 40-66. Där framställs frälsningen nationellt, universellt, kollektivt, och individuellt, både i närvarande och kommande tid.
Centralgestalten i detta avsnitt är Herrens lidande tjänare som samtidigt är den upphöjde Messias. /Jes. 52:13-53:12/.

HELGELSE I GAMLA TESTAMENTET
Redan i GT finns ett helighetsbegrepp som  hör samman med renhet, fläckfrihet.
När det gäller Guds helighet innebär det upphöjdhet och majestät och syftar på hans gudomliga fullkomlighet. Helig betyder avskild och innebär  att tillhöra Gud men eftersom han är god och rättfärdig medför helighet inte bara yttre, rituell renhet, som ofta beskrivs i GT, utan också en förvandling av liv och karaktär.
Detta framkommer speciellt i 3 Mos. 19.

Läs gärna hela kapitlet. Detta hävdar också profeterna ex. /Hos. 6:6, Mika. 6:8/.
Att det inte är tillräckligt med rituell helgelse upplevde också kung David, /Ps. 51:12, 18-19/.

Anita Grantinger

Försoningen del 5

Förutsättningen

Hela NT säger oss att förutsättningen för försoningen är att Jesus var helt fri från synd och höll Guds lag utan brist.
Det måste ju till ett ”felfritt offerlamm”. Som ställföreträdare har Jesus gjort sig så solidarisk med syndare att han har gett sitt oskyldiga liv som ersättning för mångas förlorade liv, /2 Kor. 5:21, 1 Petr. 1:19-20, 2 Mos. 12:5/.
Hans utgivande är en aktiv gärning och en lydnadshandling, /Rom. 5:7-8, 19/. Han gjorde det frivilligt i kärlek för att rädda oss från undergång, /Joh. 10:17-18, Hebr. 2:16-18/. 
Så vilar försoningen (förlikningen) helt på Jesu soningsoffer och gäller alla människor och det gamla förbundets offerkult är utan verkan. /Ef.2:13-18/.


Att Jesu offer kunde bli tillräckligt som lösen för alla människors skuld inför Gud beror på att han var Guds Son. /Kol. 1:15, Fil. 2:6/. Gud blev alltså själv människa genom Jesus Kristus och därmed människosläktets GUDOMLIGE medlare.  Han är det nya förbundets stamfader och genom honom är hela människosläktet försonat, /1 Kor. 15:22, 45, Rom.5:18-21/.  

Gud är inte bara  soningens objekt utan även dess subjekt, alltså inte bara den som är utsatt för dödslidandet, utan också den som utför försoningsverket. Alltsammans kommer från Gud själv.  Det är han som har tagit initiativet, /2 Kor. 5:18-19, Joh. 15:16/. Paulus säger att:  ”Gud har köpt sin församling med sitt eget blod” /Apg. 20:28/.  Av löftena här ovan framgår att försoningen gäller alla människor oavsett vilken synd som har begåtts. Men på samma sätt som vid gamla förbundets offertjänst är förutsättningen en äkta syndabekännelse.  Varje enskild människas måste själv komma inför Herren och be om nåd och överlämna sitt liv åt Jesus.                                                                                                                   

SYNDERNAS FÖRLÅTELSE FÅR DEN ENSKILDA MÄNNISKAN  FÖRST NÄR HON SÖKER EN LIVSGEMENSKAP MED GUD, GENOM FÖRSONAREN, JESUS KRISTUS. /Joh. 3:16-18, Rom. 3:25/.
Detta var det sista avsnittet i mitt försök att stärka ditt intresse att studera Försoningen som är grunden för vår frälsning.

              
VAR VÄLSIGNAD!!!Anita Grantinger

Försoningen. del 4. I VÅRT STÄLLE

Att omkring en tredjedel av Jesus-traditionen är ”passionshistoria” visar tydligt att det mest angelägna i urkristendomen  var att förkunna Jesu ställföreträdande död för våra synder, /1 Kor 15:3-4/.
I aposteln Johannes skrifter är huvudtemat: LAMMET, som tar vårt straff och utplånar våra synder, /Joh. 1:29, Upp.5:6, 12, 13,7:10-14/.
Enligt Johannes dog Jesus under exakt samma tidpunkt då man i alla hem offrade påskalammet enligt gamla förbundets föreskrifter, den 14:e dagen i månaden Nisan, vid solnedgången, /2 Mos. 12:5-6/.

Han blev alltså ”DET NYAFÖRBUNDETS PÅSKALAMM.” Vad profeterna hade förutsagt gick i uppfyllelse i detalj ,  /4 Mos. 9:12,  Joh. 19:36/.Det är i kraft av det ”nya offerlammets” blod som den frälsta skaran har övervunnit den dag då den står inför Guds tron i himmelen, /Upp. 12:11, 7:17/. Jesus är försoningen för världens synder, /1 Joh. 2:2, 4:10/.
I aposteln Paulus brev får försoningen sin tydligaste och djupaste förklaring. Han beskriver hur ”TALET OM KORSET” är det elementära och fundamentala i förkunnelsen och det kristna livet, /1 Kor. 1: 18, 2:2/. Jesus har ”offrat sig själv för våra synder”  /Gal. 1:4, 2:20/. 

Paulus som var väl insatt i de gamla förebilderna och kunden lagen utantill anknöt till GT:s soningsideologi med nådastolen som centrum, /Rom. 3:25/.  (Nådastol betyder försona, bemöta med nåd).  Mot den bakgrunden förklarar han  Jesus som ”påskalammet”, /1 Kor. 5:7/. ”NÅDASTOLEN” var locket på förbundsarken inne i det Allra heligaste, varifrån Gud uppenbarade sig. Vid dess båda ändar satt två keruber vända mot varandra och deras vingar som täckte arken utgjorde Guds tron, /2 Mos. 25:22/.
En molnsky dolde nådastolen, så att översteprästen inte skulle se den och dö. Mose bad en gång att Herren skulle visa sig för honom, men fick bara se Gud på ryggen, /2 Mos. 33:20/. En ofullkomlig människa kan inte möta en helig Gud, ansikte mot ansikte.
Nu är det Jesu blod som ger syndaförlåtelse, /Ef. 1:7,  Kol. 1:14/ och frälsar oss från vredesdomen, /Rom, 5:9/. Tanken på ställföreträdandet är särskilt tydlig i /Rom. 5:6-8/. Jesus dör i vårt ställe.

Paulus liknar Jesu utgivande av sitt liv vid ett lösepenningsbegrepp. ”Han har utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss,” Kol. 2:13-14, 1 Tim. 2: 5-6/.

Anita Grantinger

———————————————————————————–

FÖRSONINGEN I NYA TESTAMENTET

Del 3. ETT ENDA OFFER

Även i NT:s skrifter står försoningen i centrum av fräsningsläran. NT har ingen ny soningslära utan hela försoningen i Kristus tolkas och förstås i ljuset av GT:s offerkult och är uppfyllelsen och förverkligandet av förebilden. Hela den gammaltestamentliga kulten var en förebild, utvärtes stadgar som var pålagda till dess tiden var inne för en bättre ordning. Det var enbart en skugga av det som skulle komma.

Många olika teologiska uppfattningar om försoningens betydelse och verkan har förekommit under århundraden i Sverige och Norden, även i frikyrkliga kretsar. Jag gör som vanligt jag låter dig själv läsa innantill under bön om den helige Andes ljus.

Hebreerbrevet i NT har försoningen som huvudtema och visar att Kristus är det SLUTLIGA OFFRET för våra synder och utesluter en teologi som menar att han offras för oss varje gång vi tar nattvarden. /Hebr. 7:26-27, 10: 11-14/. 
Hans ord på korset var: ”Det är fullbordat!” Detta  ger tillträde till det ”Allra heligaste” även för oss och skänker fullkomlig förlåtelse.  /Hebr. 9:24/. Det innebär en direkt, personlig och omedelbar gudsgemenskap, eftersom det är Jesus själv som är överstepräst.

Han är alltså själv både offerlammet och prästen, /Hebr. 9:10-27/.
Läs  gärna hela kapitel 9.  De som författtaren riktade sig till hade ju själva erfarenheter av tempeltjänsten till skillnad från oss. När vi läser detta kan vi se hur man får en ökad förståelse av texten när man har läst om förebilderna i GT. (Hänvisar till studie 1 och 2).Evangelierna, ”synoptikerna” Matteus, Markus,
Lukas framhåller särskilt  bilden av den lidande Människosonen, så att vi kan se att profetiorna i GT om ”Herrens Tjänare” uppfylls i Jesus. Det första tillfället då det bekräftades var vid Jesu dop, /Jes. 42:1, Mark. 1:9-11/. Jesus förklaras då som JHWH, MESSIAS, men är också  medveten om att han måste genomgå syndares straff, /Luk. 12:50/. 

Han ser sin död som nödvändig för Guds frälsningsplan,/ Luk. 24:44-46. Mark. 8.31/.Han, den rättfärdige, tar det ställföreträdande strafflidandet som  skildras i Jes. 53. Jesus kom för att dö. och ”ge sitt liv till lösen för många,” /Mark. 10:45/.


Under den sista måltiden, som Jesus hade med sina lärjungar sa han att hans blod skulle ”utgjutas” till syndernas förlåtelse,      /Matt. 26:28/. Orden: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod” /Luk. 22:20/, anknyter till  grunden  för blodsförbundet som Gud ingick med Mose, /2 Mos.24:8/ och löftet i /Jer.31:31-34/.

Anita Grantinger

FÖRSONINGEN

Del 2. ETT NYTT HOPP

När man läser Israels historia kan man se att den, trots profeternas varningar allt mer präglades av avfall och överträdelser av förbundet, vilket orsakade profeterna stor nöd och sorg. 
Så småningom började dock ett hopp växa fram om att Herren ville ingå ett nytt förbund med folket, som skulle ge möjlighet till fullkomlig syndaförlåtelse. /Jer. 31:31-34/.

Man insåg att GT:s offerkult inte hade tillräcklig kraft att utplåna Israels skuld, när den dessutom inte tillämpades på rätt sätt.I profetiorna om ”Herrens Tjänare” bryter tanken igenom att det är den kommande Messias som ska ge sitt liv som ”skuldoffer” för ”de många”, som på hebreiskan står för hela mänskligheten, /Jes.53:10-12/. 

Han ska träda in som ställföreträdare för alla människor. Han ska bära deras missgärningar, vers 4-5 ”som ett offerlamm som förs bort för att slaktas” – vers 7. 
”Det var Herrens vilja att slå honom,” – vers 10, och  ”all vår skuld lade Herren på honom” – vers 6. ”Han blev genomborrad för våra brott,” och genom våld och dom blev han borttagen, från de levandes land,” – vers 5, 8.

Frukten av hans lidande är att han ska ”förklara många rättfärdiga,” – vers 11.
Genom hans verk läggs grunden för det ”eskatologiska förbundet” (löftena inför den yttersta tiden, slutmålet), Guds plan för försoningen genom Messias,  vilket omfattar alla folk, /Jes. 42: 1-7, 49:-6/.                                                                                                                                                 
I  den tidiga judendomen hade man inte fattat att dessa profetior syftar på Jesus som Messias. Inte ens idag har man ljus över den sanningen. Man erkänner inte att den gamla offerkulten bara var tillfällig och en förebild till något bättre och fullkomligare, /Hebr. kapitel 8/
Idag vet vi att man planerar att bygga ett tredje tempel i Jerusalem, på det omstridda tempelberget.
Samtliga inventarier är färdiga och man tränar på offertjänsten, som man sedan ämnar genomföra enligt Mose lag.

Att Israels folk i allmänhet, inte ens idag, förstår att uppfyllelsen av profetiorna om den kommande Messias är Jesus, beror mycket på att man i synagogorna utesluter läsningen av de texterna. Man accepterar inte att Messias, som man fortfarande väntar så intensivt på, ska behöva dö för folkets, ja, hela världens synder.

I stället tolkar man  Jes. 53 så att det syftar på Israels eget lidande. Det finns också kristna teologer som också har den tolkningen.  Min fråga blir då om Jesu livsgärning kan förklaras bättre än i Jes. 53?  När man kommer till Israel möts man inte av hej, utan av SHALOM. 

Det ordet betyder inte bara fred och frid utan har en långt djupare betydelse. I profetiorna om ”Herrens tjänare” bryter tanken igenom att han ska ge sitt liv som skuldoffer för alla människor och det samlade uttrycket för denna FÖRLIKNING mellan Gud och människa är ordet Shalom som förekommer i GT:S grundtext, 209 gånger.
Detta ord inkluderar hela den messianska frälsningen och betyder ett tillstånd av fred, hälsa, trygghet, balans, skuldfrihet och mycket mer. Det innebär att leva i ett fredsförbund med Gud,  /1 Kon. 8:61, Rom. 5:1/.                                                                                                                                                                                                                                                   
Detta är ett tillstånd oberoende av våra känslor och försök att vara goda, /Jes. 52.7, 53:5/.  Det hela innefattas också i den ”aronitiska” välsignelsen som ofta uttalas i gudstjänster idag. Det  finns anledning för mig att återkomma till Shalom i ett fortsatt studium om försoningen i NT.

Försoningen

FÖRSONINGEN 

FÖRSONINGEN I GAMLA TESTAMENTET

Del 1. OFFERTJÄNSTEN

Först vill jag understryka att GT är själva grunden för förståelsen av hela Bibeln. Jesus var jude och talade utifrån judiskt tradition och tänkesätt och till judar.
Därför är det viktigt att vi lär oss så mycket som möjligt om den ursprungliga kontexten för att förstå vad Gud vill säga oss idag annars hänger mycket av NT i luften för oss.
Det centrala temat i hela Bibeln är försoningen.
Då människan är skapad för ett personligt förhållande till  en helig Gud,  blir den konflikt som synden åstadkommer en skuld som måste få en lösning.

Om den uteblir, kommer syndaren att missa målet och gå under i Guds vredesdom.  Återupprättelsen av den brutna gudsgemenskapen kan bara ske genom att ett sonande offer frambärs, att ett oskyldigt liv offras i stället.
Utan att blod utgjutes ges ingen förlåtelse. /Hebr. 9:22/
Det gamla förbundet som Gud ingick med Mose, innan Jesus kom som offerlammet, var ett BLODSFÖRBUND och soningen var en fundamental funktion bland Israels folk,  /2 Mos. 24:8/.

Gud hade skänkt sitt folk ett medel till försoning med sig genom offerkulten som skulle förekomma, avvärja och sona Guds vrede. Syndaskulden måste sonas, genom blodet,  vilket enligt  GT ansågs betyda : utplåna, bestryka, rensa bort och blodet betraktades som reningsmedel. Syndaskulden skulle därmed avlägsnas, /3 Mos.17:11/.
Redan vid Israels befrielse från Egypten var soning en förutsättning. Bara när ett djur, felfritt lamm av hankön, hade slaktats och dess blod hade strukits på dörrpost och dörrträ gick fördärvaren förbi. /2 Mos. 12:1-13/.
Denna dag och månad skulle räknas som den förnämsta för Israels folk och i fortsättningen firas som en Herrens högtid – påsk. 

På den stora ” FÖRSONINGSDAGEN”, en gång om året, gick översteprästen in i ”DET ALLRA HELIGASTE”, det innersta rummet i  tabernaklet i öknen och sedan i templet i Jerusalem, för att få försoning för sina egna och folkets synder.
/3 Mos. 16:e kapitel /står det utförliga instruktioner som översteprästen måste följa. Versarna 4-5 handlar om kläderna. Versarna 3,5-6 handlar om vad han skulle ha med sig, en ungtjur och en bagge och två bockar.  I /versarna 7-24/ kan vi läsa om hur och vad  som skulle genomföras inför Guds ansikte.
Vi kan tycka att det verkar märkligt med alla förordningar, men alla detaljer hade sin speciella betydelse och var förebilder som vi sedan kan känna igen i NT.
Prästen skulle ha rena, heliga kläder när han kom inför Guds ansikte. Jämför /Sak. 3:-3-7, Jes, Upp. 7:13-14/ 61:10.

Översteprästen bar först fram 2 tjurar. Den ena var hans egen syndoffertjur, som skulle bringa försoning för hans egna synder. Han skulle slakta den och sedan bränna den, efter att han med blodet bestrukit en del av  vad som fanns i det allra heligaste.
Sedan gjorde han på samma sätt med folkets syndoffertjur.           

I  / 3 Mos 16 vers 7-10/ kan vi läsa om vad som skulle göras med bockarna där.
Den bock som synden överfördes på och sedan utelämnades för att dö är en förebild på Jesus.Guds vrede avvändes från syndaren genom att ett liv gavs som ersättning. 
Blodsbestänkelsen  inför Herrens ansikte på försoningsdagen var försoninngsskeendets höjdpunkt och beviset för att ett liv var utgivet så att  förlåtelsen var möjlig, MEN offerkulten med offerhandlingen verkade dock inte automatisk utan MÅSTE ÅTFÖLJAS AV ÄKTA SYNDABEKÄNNELSE, / Ps.51:19,21 32:3-5/.  

Varje tendens i Israel att med hjälp av enbart offerkulten få försoning utan syndabekännelse och omvändelse bekämpades av profeterna. De varnade det avfälliga folket, som tröstade sig med en falsk ”sakramentalism” och avskrev helt offrets verkan,  /1 Sam. 15:22, Mika. 6:6-8, Ps. 40.7-9/. Gud förväntade sig det viktigaste, som behagade honom, ett ödmjukt och förkrossat  hjärta, /Ps. 51:19, Jes. 57:15/.

Jag har inte kunnat undvika att idag se en viss likhet då jag besökt gudstjänster som varit utpräglat liturgiska. Jag uppskattar symboler och ritualer i den mån de, på ett värdigt sätt, förstärker och förklarar det ord som förkunnas, men jag har ofta upplevt att de yttre ritualerna har fått ersätta den egna andliga upplevelsen hos prästen.
Då blir det  i stället bara yttre rutiner.
Dessutom är ofta kyrkfolket okunniga om och ev. ointresserade av vad ritualerna står för. Då kan det inte heller bli någon äkta syndabekännelse.

Anita Grantinger

Biskop Christians herdebrev med anledning av de tragiska händelserna i Ukraina

Frid lämnar jag åt er Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet. Joh. 14:27

Det är krig i Europa, Ryssland har invaderat Ukraina, en fri självständig demokrati. Krig och våld är ondskefulla och leder alltid till enorma kostnader på det rent mänskliga planet. Det kristna budskapet pekar på försoning och aldrig på krig eller våld som en lösning i en situation av konflikter. 

När vi står inför denna ondska ber vi om en logik som är annorlunda än den baserad på geopolitisk tävlan. Vi ber om en förändring och förvandling av ledares hjärtan och sinnen, vi ber om en de-eskalering och dialog istället för krig. Metodistkyrkans sociala principer säger: “Vi beklagar krig djupt och uppmanar enträget till en fridfull lösning av alla konflikter bland nationerna. Från början har det kristna samvetet kämpat med de tuffa realiteterna våld och krig och detta onda frustrerar verkligen Guds kärleksfulla syften för mänskligheten. Vi längtar efter den dag när det inte ska vara krig längre och människor lever tillsammans i frid och rättvisa”. 

Vår centralkonferens består av nordiska, baltiska och eurasiska länder, som inkluderar Ryssland och Ukraina. Den kristna församlingen är inte nationalistisk och våra relationer med bröder och systrar i andra länder begränsas inte genom nationalitet eller kultur. Vi har djupa relationer med metodister i Ukraina och Ryssland och även om vi är influerade av våra kulturer och vår politiska verklighet får vi aldrig låta detta hindra eller förstöra vår enhet i Kristus. 

Vi står med metodisterna i Ukraina och ber om beskydd, försoning och fred. Vi ber för pastorer, ledare och församlingar i United Methodist Church i Ukraina; må Gud låta deras vittnesbörd om försoning och frid föra in styrka och hopp till det ukrainska folket. Vi ber för biskop Eduard Khegay, som är biskop i både Ryssland och Ukraina, må Gud ge honom den vishet och nåd som han behöver i sin tjänst och i sitt ledarskap i dessa utmanande omständigheter. I Norden och Baltikum, Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen har alla dessa länder gränser till Ryssland, dessutom gränsar Lettland och Litauen till Belarus. I de baltiska länderna speciellt orsakar invasionen av Ukraina stor oro. 

Metodisterna i de nordiska länderna står med metodisterna i Estland, Lettland och Litauen – i bön om beskydd och frid. Må kyrkans vittnesbörd om försoning och frid i Kristus erbjuda hopp och styrka till folket i de baltiska länderna. Under den kommande veckan går vi in i fastetiden, vilket innebär en tid av bön och rannsakan. Jag vill kalla alla våra församlingar till förbön för folket i Ukraina och för ledarna i världen, de som har makt att föra in ett slut på krigandet. Jag kallar alla församlingar till bön och fasta för försoning och frid i världen. Må Han beskydda oss alla från krigets eskalering och spridande och må vi följa Honom på Hans väg i sanning och frid. 

Må Kristus vara nådefull mot oss alla. 

Christian Alsted

Det är något speciellt med nyår – också ett Covid-nyår

14.01.2022 kl. 11:02

Trots nästan två års liv under trycket från en global pandemi, har jag outsläcklig tro och hopp för Metodistkyrkan i Norden och Baltikum. Trots allt har målmedvetna församlingar, pastorer, diakoner och andra ledare tjänat människor i sin närhet långt utöver det vanliga.

Det är något speciellt med nyår! Det ger oss en ny start, nya möjlighet och hopp inför framtiden. En del tar ett glatt skutt in i det nya året med goda förhoppningar – andra kravlar sig in i det nya året med nöd och näppe.

Trots nästan två års liv under inflytande av en global pandemi, har jag outsläcklig tro och outsläckligt hopp för metodisterna i Norden och Baltikum. Isolering och begränsningar har varit allvarliga hinder. Ibland har restriktionerna varit meningsfulla och nödvändiga – ibland har de varit svårbegripliga och ologiska hinder för vår verksamhet. Ändå har målmedvetna församlingar, pastorer, diakoner och andra ledare utfört extraordinär tjänst för människor i sin härhet.

Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft. (Rom 15:13) Det är en av de uppmuntrande hälsningar som Paulus sänder till Rom och till oss. Dessa ord var vägledande för ett samtal i biskopsområdets kabinett, där distriktsföreståndarna (kyrkans regionala ledare) delade med sig av erfarenheter från tiden som gått och tankar inför de följande sex månaderna.

Här är några av deras inspirerande och förhoppningafulla tankar:

”Vår värld och kyrkan har upplevt flera kriser, pandemin är en av dem. Under pandemin har vi förlorat flera av våra redskap för tjänst, men vi har alltjämt det viktigaste, nämligen nådemedlen. Om vi betonar och gör bruk av nådemedlen kan vi både upprätthålla vår egen tro under pandemin och förnya vår kyrka.”

“Bön är nyckeln. I mitt område ber vi, samtalar och diskuterar hur vi bäst kan hjälpa familjer i nöd med de medel vi har.”

 “Detta är en tid för reflektion – flera församlingar går genom en utvärderingsprocess, söker möjligheter, går genom sina styrkor och ser på behoven i sin närhet.” Jag läste nyligen att mer än hälften av metodistförsamlingarna i USA har antingen utvidgat eller startat nya verksamhetsformer under pandemin. Jag tror det är så också i mitt område.”

“Jag hade en syn när jag bad. Jag såg ett schackbräde. Jag kan pjäserna och hur de får röra sig, och ofta förväntar jag att Gud flyttar pjäserna efter strikt uppsatta regler. Men i synen svängde Gud om schackbrädet och pjäserna började röra sig på oförutsedda sätt mot Honom.”

”Jag ser att Gud förändrar församlingarna i denna tid, uppmuntrar och utmanar oss till en överlåtelse utanför vår bekvämlighetszon.”

“Församlingar uppfinner sig själva på nytt när de ser att en del människor inte kommer tillbaka till kyrkan efter pandemin och inser att vi måste förändras.” 

“Jag är distriktsföreståndare på deltid och i församlingen där jag är pastor samlar vi regelbundet in pengar och köper godis och frukt som vi ger någon avdelning på sjukhuset för att som Metodistkyrka tacka och visa uppskattning för deras arbete. Det är vårt sätt att dela med oss av Jesu kärlek på ett påtagligt sätt. Det har blivit mycket uppskattat på sjukhuset. Det har också uppmärksamats av organisationen ”Projekt liv” som stöder svårt sjuka barn. Den föreningen är bra på att samla in pengar och de har föreslagit att vi sprider vårt initiativ också till andra sjukhus i trakten.”

“Herren har hopp och framtid för oss, det är jag övertygad om. Vi kan tänka på folket i fångenskap i Babylon och påminnas om hur viktigt det är att hållas vid liv. (Jer 29:4-14) Kristider har ofta visat sig vara tider då Guds folk lärt sig förtrösta på Gud och handla på ett nytt sätt. Framtiden må vara dunkel, med Gud är i framtiden och han utför sitt verk.”

Mitt personliga hopp inför det nya året är att vi fortsätter att uppmuntra, stödja och tala väl om varandra, och att vi finner nytt fotfäste, omorienterar oss och återupptäcker vad det betyder att få vara med i Guds mission. Krisen har tvingat oss ut ur vår bekvämlighetszon, att pröva nya vägar, upptäcka att kyrkan är mer än vi anade och att Kristus alltjämt använder oss att förmedla sin kärlek och frälsning till världen.

Till sist ber jag er att be för distriktsföreståndarna och för mig i våra uppgifter som ledare.

Biskop Christian Alsted

Bönens olika sidor!

Alla religioner har någon form av bön, oftast för att blidka Gud.
Man tror att man måste prestera något för att det ska gå bra för en i livet.
Inom Islam har man t. ex. 5  pelare:  Trosbekännelsen, bön 5 gånger om dagen, ramadan, ge allmosor till fattiga, vallfärda till Mecka 1 gång i livet.
Jag vill inte kalla sann kristendom för religion. Istället innebär det en relation till världens skapare och livgivare. Han har skapat oss till gemenskap med sig.

En god relation till en människa innebär ju en rikedom, ett utbyte, ett samarbete, en utveckling, hur mycket större och rikare är då inte gemenskapen med Gud.

Jag har frågat mig ibland varför vi egentligen måste be, eftersom han vet allt om oss och vet vad vi behöver, men tänk att en helig Gud vill ha gemenskap med oss små svaga människor. När synden kom in i världen och kontakten mellan Gud och människor bröts gjorde han allt för att vi skulle få den tillbaka genom att offra sin Son att, dö i vårt ställe för att vi  skulle få liv.

 Enligt skriften är alla människor syndare, efter syndafallet i Edens lustgård. /Rom. 3:23/. Dessutom kan vi inte ens själva komma fram till och inse att vi är syndare, det är den helige Andes verk. Jesus sa det i samband med att han lovade att Hjälparen skulle komma, /Joh. 16:8-12/.
Det är den helige Ande som drar oss och gör oss medvetna om att vi är syndare, som behöver frälsning. Förr kallade man det syndanöd.        

 Vår första bön blir då en bekännelse och en bön om förlåtelse,  /1 Joh. 1:9, 2:1-2/.
Sedan önskar sig Herren en utveckling av gemenskapen och då finns det ju många olika sätt på vilka vi kan tala med Herren.
Samtidigt som vi får lära oss att lyssna in hans tilltal, först och främst genom Ordet, men även direkt i vår ande. Det är då viktigt att det som vi tror är Guds röst inom oss stämmer med Bibelordet.

ENSKILD BÖN:                                                                                                                                            
Den enskilda bönen är vad vi kan kalla för hjärtats samtal med Gud eller den kristna människans andning. Vi kan av naturen inte leva utan att andas.
Det andliga livet och gemenskapen med Gud fungerar inte utan bönekontakt. /Matt.6:5-8/.  Det kan vara en disciplinfråga att ta tid för gemenskapen med Herren.
Profeten Daniel bad t.ex. på bestämda tider, med fönstret öppet mot Jerusalem när han var fånge i Babylon,  /Dan. 6:10-11/.
Det kan vara en hjälp att ha en viss tid, men det handlar ju inte om tvång, utan en längtan att få umgås med sin bäste vän. Aposteln Paulus skriver i /1Tess. 5:17-18/,
Hur ska det gå till? Jo vi ber och har kontakt med Herren i vår ande hela tiden i vardagen. Han bor ju i oss. /1 Kor. 3:16/ Han är alltså närmre än luften som vi själva inandas.

GEMENSAM BÖN:

 Att vara tillsammans och komma överens om att be konkreta böner har speciella löften med sig. /Matt. 18:19-20/. Då handlar det ju om verklig enhet.
Ett bra exempel på resultatet av enig bön är väl den första pingstdagen.
De var samlade 120 personer i 10 dagar och bad, /Apg. 1:14/. I en engelsk översättning står det att de var ett ackord. När man tar ett ackord stämmer tonerna ihop.
Så vill Guds Ande förena oss, så att vi älskar, uppskattar och underordnar oss varandra.
Den enheten kan bara Guds Ande  åstadkomma, men då kan vad som helst ske, som svar på bön. När vi ber för varandra så ökar också kärleken till varandra.
Ofta ber vi i offentliga sammanhang allmänna böner, t.ex kyrkans förbön, som omfattar fred i hela världen, alla sjuka, alla hungrande osv. Det blir oftast invanda fraser.
Jag tror att det är viktigt att be mera konkret och så få uppleva konkreta bönesvar.
Om vi läser Apostlagärningarna så har vi exempel på detta.

LOVSÅNG:

 Lovsång ser jag som en hyllningssång direkt till Herren,om vem han är och vad han gjort för oss. Andra sånger kan vara en bön, ett vittnesbörd, undervisning, uppmuntran osv.
Det viktiga är att den är född och ledd av Anden.                                                                        
(Lovsång i våra kyrkor idag är ofta korta sånger, som upprepas flera gånger. De flesta frikyrkor har nu en filmduk/skärm där sångtexten visas så att alla kan sjunga med. Dessutom har man ett team som leder det hela. Jag upplever det som ett sätt att skapa mönster. Detta kallas lovsång och många kyrkor har enbart denna sångstil.
Sång- eller psalmboken med innehållsrika texter har, med få undantag, kommit undan.) Låt detta stå för mig.                                                

Den helige Ande kommer ofta på olika sätt och det gäller att vara öppen för det. /1 Kor. 14:26, Ef 5:19-20, Kol. 3:16/.
Lovsång som kommer från hjärtat kan ibland övergå i TILLBEDJAN.
Det är heliga stunder då man upplever en påtaglig gudsnärvaro.
Då infinner sig en förunderlig stillhet och då räcker inga ord till. Det kan bli en helig tystnad. Sång och dans i Anden kan också förekomma då.

FÖRBÖN:

Gud har gett oss möjlighet att be för oss själva, men det är en välsignad uppgift att få be för andra. Då lyfts ofta blicken från en själv och det som känns så viktigt för en själv.
Skriften uppmanar oss att be för: /1 Tim. 2:1-4, Apg. 4:29-30/. 
Så har vi alla våra böneämnen, enskilda och gemensamma.
Vi har många löften givna av Jesus själv, /Matt. 7:7-11/.  Johannes skriver: /1 Joh. 5:13-14/. Dessa löften är oftast förknippade med vårt förhållande till Herren och till varandra, /Joh.15:7, 1 Joh. 3:21-24/.
Det är därför det är så viktigt att vi ber för varandra, särskilt om vi ska tjäna Herren tillsammans

BÖN I JESU NAMN: När vi kommer till en bank och vill låna pengar frågar de genast efter täckning för lånet. Om man inte har pengar själv så måste man ha en garant, en borgenär som skriver under. Jesus är vår borgensman inför Fadern, /Joh. 14:12-14, 16: 23-24/. 
Han har redan betalat vår skuld med sitt eget blod.
Vi får komma inför Fadern i Jesu namn. Allt vad vi ö.h.t. företar oss får vi göra i tro, i Jesu namn och inte bara lita på vår egen förmåga. /Fil. 4:13/.

TRONS BÖN: /Hebr. 11:1, 6/. Alla har vi väl känt tveksamhet inför bönen ibland.
Vi vet ju att Herren hör våra böner, även om det inte alltid känns så.
När vi inte ser någon förändring undrar vi: Kommer han att svara eller hur kommer han att svara? Ibland har vi stora frågetecken. Har vi inte tillräckligt med tro?
Ändå har vi läst att det behövs inte mycket av den varan, /Luk. 17:5-6, Mark. 16:17-26/.
Vi förstår inte alltid Herrens vägar, men det får inte hindra oss att be, för det sker alltid något varje gång vi ber. Vi ska också komma ihåg, /Rom. 8:28/.
Vi kan vara trygga oavsett vad som händer. Herren hjälper alltid igenom prövningar och lidanden av olika slag.

UTHÅLLIG BÖN: Ibland kan Herren överraska oss med att svara efter bara en kort bön och vi kan få se en förändring genast. Ibland dröjer bönesvaret.
Enligt Jesus själv ska vi inte ge upp, utan hålla ut. Han talar till  oss i flera liknelser om detta, /Luk. 11:5-10, 18:1-6/. Vad jag har upptäckt är att om vi fortsätter att be så förändras vårt tänkesätt och vår bön, inte till uppgivenhet utan till något som Anden leder.

BÖN MED FÖRSTÅNDET OCH BÖN I ANDEN:

Aposteln Paulus ger oss tydlig undervisning om detta i /Rom. 8:26-27/, och fortsätter i /1 Kor. 14: 2,15/. Det vanligaste är ju att vi får be med vårt förstånd.
Vi möter svårigheter och ställs inför stora frågor i livet. Och det är ju fantastiskt underbart att vi då får komma till Herren med allt, /Fil. 4:6-8/.
Då kan vi få uppleva frid oavsett vad Gud gör i olika situationer.
Det är gott att få prata ut med en människa om sina bekymmer, men det är ju ännu större att få anförtro sig åt universums konung. Han känner oss och förstår oss bättre än någon annan.                                                                                                                       
Om vi är uthålliga i bön och tar den tid med Herren, som vi behöver, kan det också hända att den helige Ande, som bor i oss, leder oss vidare i bönen, så att vi upptäcker att vi säger något som vi inte alls hade tänkt ut med vårt förstånd.
Det är vad Paulus menar med bön i anden. Man kan be i anden på sitt eget språk, eller be med andra tungomål. Det får inte vara så att man tror att man inte kan be i anden om man inte talar i tungor. Däremot kan det kännas befriande att släppa oss i ett bönespråk.
Paulus talar om att man inte ska tala i tungor offentligt om man inte kan uttyda, så att alla förstår, men i sin egen bönevrå är det en tillgång.
Om Guds Ande ger oss orden, då måste han ju svara på en  sådan bön.  ”Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.” /Sv. folkb.)

Detta var en liten påminnelse om vilken förmån vi har i bönen och dess  betydelse.
Bibeln är full av undervisning i ämnet, så fortsätt och läs, i Jesu namn!

Anita Grantinger

Uppståndelsen del 4

UPPSTÅNDELSENS BETYDELSE

Uppståndelsens betydelsen för Apostlarna, den första församlingen och för kristenheten i övrigt är obeskrivligt stor. Apostlarna ser först korsfästelsen som ett nederlag.

Trots förutsägelserna kan de inte fatta att någon som är dömd till döden, kan vara den kommande Messias. De hade ju hoppats  att Jesus skulle vara den som skulle befria dem från Romarna. /Luk. 24:21/. De låste in sig av rädsla för att gå samma öde till mötes, /Joh. 20:19-20/.                                                                                                                                                                                        Uppståndelsen förändrade allt och de fylldes av glädje,  /Matt. 28:8/.

Det var en glädje som varade även sedan Jesus upptagits till himlen,/ Luk. 24:52/, vilket sedan har kännetecknat alla kristna som under årtusenden har upplevt ett möte med den uppståndne.                                     

Uppståndelsens verklighet var det centrala i Apostlarnas förkunnelse. De upplevde att deras viktigaste uppgift var att vittna om uppståndelsen, /Apg. 2:32, 3:15/.
De under och tecken som skedde genom apostlarna ansågs också som ett verk och en följd av Jesu uppståndelse, /Apg. 4:9-11/. Även när döda uppväcktes genom apostlarna förstärktes deras frimodighet och tro på den uppståndne, /Apg. 9:36-42/.                                                                                                                                                                                                                                        
Att betydelsen av uppståndelsen för de första kristna  hade så stor betydelse för dem gjorde också  att de i fortsättningen helgade den första veckodagen, den veckodag då Jesus bröt döden makt. Ex: /Apg 20:7, 1 Kor. 16:2. I Upp. 1:10/ kallar Aposteln Johannes den första veckodagen för Herrens dag. Varje söndag blev då urförsamlingen  påmind om uppståndelseundret. 
Det störta indiciet för uppståndelsen kanske var apostlarnas nya tro och mod. Inga hallucinationer eller visioner kunde åstadkomma detta, bara en absolut övertygelse om att ha sett Jesus livs levande. Uppståndelsen avslöjade vem Jesus verkligen var. Den legitimerar honom också som Messias. och Guds Son /Apg.2:36/.

När Gud uppväckte Jesus från de döda, proklamerade han därmed att han godtog hans försoningsverk. /Rom. 4:25/. Uppståndelsen betyder alltså att döden för alltid är övervunnen, /1 Kor. 15:55/, och att Jesus lever för evigt, /Joh.11:25, Rom. 6:9-10, Upp. 1:18/. 
Samtidigt som han sitter på Faderns högra sida och ber för oss, Rom. 8:34, bor han i våra hjärtan genom den helige Ande, /1 Kor. 6:19-20, Gal. 2:20/.
Dessutom har han gett oss löfte om bönesvar när vi ber i Jesu namn, /Joh. 14:13-14/.  

JESU KRISTI UPPSTÅNDELSE ÄR DET GRUNDLÄGGANDE FÖR DEN KRISTNA TRON OCH BEKRÄFTAR BIBELNS TROVÄRDIGHET!  1 Kor. 15::12-23/.                                                                           JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

Anita Grantinger