Metodister i Sverige

Se mera https://metodistkyrkan.fi/sv/vad/aktuellt/arskonferens/

Vi ska vara människor

Vi är olika som människor. Vi ser olika ut men ändå sitter i samma båt.

Människan är enligt bibeln fantastiskt skapad!

Psalt. 8:4‒10, Psalt. 139:13–18

Människan är skapad till Guds avbild. Vi är inte gudar, vi är inte som Jesus. Det räcker med Guds son Jesus.

Även vi är kallade att bli mer och mer lik Honom.

Den fromma personen och den värsta brottslingen är i samma grad Guds avbilder eftersom Guds avsikt med dem båda är densamma.
Vi blir inte mer Guds avbilder genom vår duktighet, intelligens, vilja eller större fromhet.
Att vara Guds avbild är något centralt i att vara människa och den är grundad i Guds avsikt med människan.

Att vara människa är att vara älskad av Gud. Joh. 3:16
Människovärdet ges som en gåva i skapelsen, inte som svar på något vi presterat. Människan lever inför Guds varma och kärleksfulla blick.

Människovärdet har i kristen tro sin grund i människans vara, själva existensen.

Hon är skapad till Guds avbild och likhet. Hon äger sitt värde i den hon är, inte i det hon gör.

Människa som Guds förvaltare bär dock ansvar för sitt liv och sina handlingar
Ur den vissheten av sitt värde växer sund självkänsla, liksom respekt för och omsorg om våra medmänniskor.

Denna syn på människan måste ligga till grund för våra etiska ställningstaganden.

Vi får aldrig glömma att människan, oavsett förmåga och förutsättningar, är Guds avbild. Hennes värde är inte förhandlingsbart.

Människan delar från skapelsens början något väsentligt med Gud. Som Guds avbild har hon möjlighet att välja väg.
Ta emot Gud eller inte.

Vi ska inte glömma att vi människor av kött och blod även som Jesu lärjungar, egentligen framför allt då.

Det finns dock diken vi kan falla i också som troende.

Det kan aldrig bli för mycket Gud i våra liv eller i den kristna gemenskapen, men det kan bli för lite av det mänskliga.

Överandlighet = för lite av det mänskliga. Vi försöker hjälpa Gud på traven. Då utplånas människan.
Man förklarar mänskliga ting med andlighet. Om du är arg eller nere säger den troende att jag känner den demoniska atmosfären. Man ser demoner eller änglar bakom varje buske och ger allt som sker en övernaturlig förklaring. (Jag är mycket medveten om att det finns demoner)

Det kan också bli en stark fokus på vissa ledare. Man flyr det vardagliga livet och vardagliga sysslor utan att använda sitt förnuft eller sina händer och fötter.

Även fast Paulus skriver att vi ska tänka på det som finns där uppe, inte det som finns på jorden (Kol 3:1) kan vi inte bli isolerade.

Andlighet kan bli som en bubbla, illusion, man har inte kontakt med sig själv, sina känslor och sitt inre.

En troende kan också hamna i ”underandlighet”, vara undernärd, tron blir en formalitet, tron blir bara något teoretiskt. Den berör inte livet.

Kristen tro kan bli att delta i aktiviteter och annars lever man som vem som helst. Det fattas den innerliga gemenskapen med Gud genom Jesus och kraften genom den Helige Anden. 

Man kan inte aning om de andliga verkligheterna.

Detta är kanske en av de stora utmaningarna inom kristenheten idag!

Vi är inte några andliga varelser som svävar runt omkring utan människor av kött och blod

Bibeln är mycket mer mänsklig än vi kan tro.

Gud riktade många gånger stort vrede över människor som inte lyssnade på honom och de ledare som han hade gett folket.
Detta särskilt i Gamla Testamentet.

Vi lever inte i paradiset utan i denna trasiga värld. Människans liv har sin gräns, människan är bräcklig.

Psalt 103:15–18.  Människans dagar är som gräset.

Psalt. 90:10.

Människor även Guds människor i Bibeln kände glädje och sorg.
De blev uppgivna och missmodiga.

Profeten Elia sprang, flydde i rädsla och satte sig till sist under en ginstbuske. Var nere och tappade modet. Vad gjorde Gud? Ängeln kom med mat.

Människan som sörjer, glömmer ofta andra behov. Tappar matlusten. Då är det bra när någon annan kan komma med lite mat och dela måltid tillsammans.

Korintierna hade förakt för kroppen. Församlingen hade många utmaningar, stridigheter osv. Det fanns överandlighet.

Paulus behövde korrigera dem.

Paulus talar om skatten i lerkärl. Vi är leran och bräckliga. Människan har något att kämpa med hela tiden.

I Kor. 12:12- Kroppen, bild av församlingen

Tänk på att bilden på församligen som är kroppen, något så mänskligt och konkret.

Gud vill också använda sin kropp här i världen. Vi är hans händer och fötter, öron, ögon och röst här på jorden.

Våga leva som människa. Våga vara äkta och den du är. Inte bara en andlig varelse utan en helhet med kropp, själ och ande.

Vår kropp kan aldrig ljuga. ”Jag är hungrig”, pappa eller mamma kan inte säga, det är du inte.

Den helige anden ljuger inte heller

Vi ska inte lägga lock på våra känslor. Inte stänga av den. Du har kanske hört att du inte kan leva utifrån dina känslor. Det är sant. Men vi kan inte heller förtränga dem. Vi behöver reflektera. Känslan talar inte alltid sant även känslan är sann.

Det är aldrig för sent att sörja eller bli arg. Om det blir svåra tider, krisar, psykisk ohälsa etc möt det både mänskligt och andligt. Inte bara det ena. Gud är mitt i det hela.

Jesus är både människa och gud. Vi är inte gudar utan människor även vi ska bli mer lika Jesus.

Jesus är vår förebild i allt. Fil. 2. Han kände till hur det är att vara människa. Människor i olika ålder har utmaningar och glädje. Barn, tonåring, vuxen och äldre.

Lev ”fötterna på jorden”. Vi får finnas i den här världen, leva bland andra människor med det osynliga livet med Gud.

Som kristna är vi kallade att leva i världen, men inte på världens vis. Utan i stället är vi kallade att leva i världen på det sätt som Gud från början hade tänkt att det skulle vara.

Därför får vi med glädje ta del av allt det som skapelsen har att erbjuda oss.

Så länge vi gör det till Guds ära och enligt hans vilja så är det i enlighet med Guds ursprungliga tanke för skapelsen.

Våga vara sårbar, svag, erkänna dina svagheter men även styrkor.

Detta betyder att när vi uppmanas i Bibeln Rom. 12: 1-2 att ”inte anpassa oss efter den här världen” så handlar det inte om skapelsen i sig utan om allt det i världen som är bortvänt från Gud.

Vi kan till exempel glädjas över allt det fina i naturen eftersom det ger en glimt av Guds storhet och skönhet.
Vi kan glädjas över det arbete vi gör och det vi skapar och bygger i vårt arbete, på samma sätt som Gud gladde sig över sin skapelse.

Vi kan njuta av musik, konst och arkitektur eftersom det visar på något av Guds skönhet.

Vi har våra styrkor, vi gör bra saker och ibland blir det fel. Det är att vara människa.

Tala sant med Gud hur du känner. Jer. 15: 10 Jeremia skäller ut Gud. Tabu att inte få bli arg. 

Människan behöver hitta sig själv, försonas med sig själv.
Om vi lever i en konflikt inombords, tar vi det med oss dit vi kommer

Vad händer när en människa möter Jesus? Hurdan blir hon? Vad vårt hjärtas svar är på frågan avslöjar nog något om vilken bild av Gud som vi har.
Om vi skulle lyssna till kyrkans samlade erfarenhet, skulle ett svar troligtvis lyda: i mötet med Gud blir jag mer människa, men aldrig mer än en människa.

När någon formas av Gud, blir hon alltså mer mänsklig.
Kroppen, viljan, känslorna, förnuftet upptäcks.
I mötet med Jesus börjar det klarna något mer av vem jag är, vad det innebär att vara människa samt vem Gud är.

Perspektiven faller på plats: jag blir en människa – beroende av Guds nåd och omsorg. Gud tillåts vara den kärlek som upprätthåller och omsluter hela tillvaron med sin kraft.

Men – och detta är viktigt – i mötet med Jesus blir jag aldrig mer än en människa.
Den kristne blir aldrig något slags halvsvävande ande som står bortanför jorden, det mänskliga, och svävar ovanför allt lidande. Snarare tvärtom. 

Ju mer någon formas av Gud desto mer kommer personen att formas av Guds väsen: och Gud är en nedstigande Gud som stigit ner till de mörkaste platserna med sitt ljus.

Det är underbart att Gud valde att bli en av oss på jorden och leva med oss.

Gud ville visa oss hur vi ska leva våra liv på jorden samt att ta på sig all synd och död för att uppstå och ge varje människa möjlighet att få evigt liv. 

Att Gud blev människa gör honom större än mindre.

Det gudomliga är därför aldrig ett hot mot det mänskliga, utan en förutsättning för det. Bibelns budskap är tydligt. Gud vill upprätta sin avbild – människan – så att likheten med Urbilden – Gud – kan återställas.

I Efesierbrevet kan vi bland annat höra Paulus be: »Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande« (Ef 3:16).   

Det är genom att söka sig mot Gud, som människan förstår vem hon är.

Den som sätter sig vid Jesus, kommer till sina sinnen och till sig själv.

När Gud är den som får förklara mig, förändras jag. 

Det är också genom att rikta blicken mot Jesus som det går att pröva vad som är mänskligt och vad som inte är det.

I honom ser vi vad sann mänsklighet är och vem Gud vill forma oss till att bli.

»Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild…« (Rom 8:29) 

Gudskännedom och självkännedom är därför inte varandras konkurrenter utan förutsätter och fullkomnas i varandra.

Ett mödosamt arbete kan vänta. Om jag under ett helt liv övat mig i att förneka min mänsklighet, behöver jag med Guds och en god själavårdares hjälp återerövra den.

Om jag under lång tid fått en förvriden bild av vad det sant mänskliga är, behöver ett liknande arbete göras.

Den som söker sig mot krubban inser att vägen till Gud aldrig kan gå genom att vi vänder oss bort från det mänskliga, eller att vi för den skull heller kan vända oss bort från det gudomliga. Gud har genom Jesus Kristus förenat himmel och jord, Gud och människa – och vad Gud har fogat samman, får människan inte skilja åt.  

Genom att söka sig mot den Gud som blivit människa, blir vi alla mänskliga. 

 Tuula Sahlin

Vi har en stor förmån att be till Gud. Det finns många löften och uppmaningar till bön i Bibeln. Det är viktigt att ha sitt personliga böneliv men det är fint att få dela bönegemenskap med andra.

Det finns möjlighet att mötas via Zoom för bön och delandet även under 2024.
De planerade dagarna är lördagarna 13.1, 10.1, 9.3, 13.4, 11.5 kl. 16-17.
Om du är intresserad av att delta, kontakta Tuula Sahlin, tuulasahlin@gmail.com.

God fortsättning på det nya året!
Hälsningar Tuula Sahlin

 Jag som skriver heter Göran Andreasson och är pastor i Missionsförbundet/Equmeniakyrkan sedan 1980.
De sista 8 åren före pensionen arbetade jag som arméledare i Svenska Frälsningsarmén, innan den uppgick i Equmeniakyrkan.
Under åren 1986 – 89 arbetade jag som missionsarbetare i Kongo.
Jag köpte Metodistkyrkan i Sverige 144 år eftersom jag är intresserad av kyrkohistoria och har funderingar på att skriva Svenska Frälsningsarméns historia. 

När jag läste boken upptäckte jag på sid. 146 Andersson, A. Garfield.
Av en händelse träffade jag på hans namn i Syd-Korea när vi hälsade på vår äldste son som arbetar som andreman på Sveriges ambassad i Seoul.
Ambassaden hade fått en inbjudan till en invigning på ett sjukhus i Wonju, och han blev ditsänd. Eftersom vi var på besök fick vi åka med. Och det var en upplevelse.
Svenskarna hade väldigt högt anseende där, tack vare Albin Garfield Andersson, som hade grundat Swedish Methodist Hospital där i början av 1900-talet.
Nu är det ett stort regionssjukhus. 
Det finns sådant som våra missionärer gjort som haft större betydelse än vi kanske anat. Hur som helst visste jag inget om det här.     

SWEDISH METHODIST HOSPITAL

(Svenska Metodist-sjukhuset) i WONJU, SYD-KOREA
År 1885 kom de första metodistmissionärerna till staden Wonju i centrala Syd-Korea. 1911 sändes svenskamerikanen Albin Garfield Andersson (1882 – 1971) dit.
Han var son till en svensk metodistpastor som emigrerat till USA. 1913 grundade Albin Andersson Swedish Methodist Hospital i Wonju.
Byggnaden, som han lät uppföra, finns kvar och är idag ett museum över missions- och sjukhusverksamheten.

Det här var början till det som nu är ett stort universitetssjukhus, Yonsei Wonju College of
Medicine. Det har över 500 läkare och runt 4 000 anställda, och fungerar också som centralsjukhus för ett stort område i centrala Syd-Korea.
Dessutom är det ett ledande forskningssjukhus bl.a. på stamcellsområdet.
Numera har man också ett biståndsarbete i Bangladesh.

Eftersom man är ett missionssjukhus vill man ge vidare det man själv fått.
En ny byggnad för vissa specialiteter invigdes i slutet av maj.
Byggnaden fick namnet The Swedish Methodist Hospital Building eftersom den byggdes just på den plats där missionärerna började sitt arbete 1885.
Till invigningen ombads Sveriges Ambassad i Seoul att sända en representant. Ambassadsekreterare Johannes Andreasson blev ditsänd.
Han hade just då besök av sina föräldrar, Anneli och Göran Andreasson, och de fick följa med.
De har bl.a. varit missionsarbetare i Svenska Missionsförbundet.
Och nu när missionsförbundare liksom metodister ingår i Equmeniakyrkan, så uppmärksammades det vid invigningen att svenska missionärer fanns
på plats.
Invigningen började med gudstjänst med predikan, presentation av bygget, tal av sjukhusledningen och hälsningar, därefter bandklippning och visning av de nya lokalerna.
Att det finns ett svenskt metodist-sjukhus i Syd-Korea är ganska okänt i Sverige.

Anknytningen till Sverige kan för oss tyckas obetydlig, men för de syd-koreaner som idag är verksamma på detta stora universitetssjukhus så märktes tydligt att man sätter stort värde på och känner tacksamhet över den svenske missionär som en gång kom dit och lade grunden till det som finns idag.
Man gladdes både över besöket från Sveriges ambassad och undertecknade.          

Hälsningar Göran Andreasson