Metodister i Sverige

Denna undervisning har jag alltid haft med mig i många år, både som pastor och lekman.
Jag har funnit en längtan och ett intresse för mera kunskap om detta och jag har utnyttjat det och börjat undervisa.
På en plats sa några äldre att: ”Detta kan missbrukas!” Det är sant, det har hänt många gånger. Men det betyder ju inte att vi ska sluta att använda våra gåvor.
Det har i stället sporrat mig till att undervisa om ett rätt bruk av nådegåvorna, så som bibelordet beskriver dem.

VAD ÄR EN NÅDEGÅVA? 

För att försöka svara enkelt på frågan kan man säga att det handlar inte om en medfödd förmåga. Däremot kan man konstatera att det ofta sammanfaller med en naturlig gåva som då kan bli rikare och mera övernaturlig.  
Ordet ”Karisma” är grekiska och kan översättas med manifestation av nåd eller ett resultat av nåd. Ordet har ju hamnat i allmän folkmun nu och syftar då på personlig utstrålning.

BEHOVET AV NÅDEGÅVOR
Aposteln Paulus har verkligen gett klara, tydliga och vägledande beskrivningar om rätt bruk av nådegåvorna i församlingen. För det första så säger han att vi ska sträva efter dem, /1 Kor. 14.1/. Det måste innebära att de är viktiga.  
Jag skulle önska att du från början av detta studium läser /1 Kor. kapitel 12 och 14/ rakt igenom!
Varför är dessa gåvor så viktiga? Svaret är ju att vi är så beroende av Anden,  både som enskilda och som församling. Om vi har överlämnat våra liv åt Herren och vill att han ska ta hand om oss, så behöver vi ju ständig vägledning både i vardagen och i den kristna gemenskapen.
Efter mötet med Jesus har ju livet fått en helt annan inriktning, än tidigare, /Rom. 8:4-5/. När vi har blivit Guds barn får vi det bekräftat genom den helige Ande som tagit sin boning i oss, /Rom. 8:14-16/.
Behovet av OLIKA GÅVOR i en gemenskap kan aldrig  överbetonas.
För det första har ingen av oss hela ljuset. Gåvorna bidrar alltid till att vi kan betjäna varandra på ett helt annat sätt än om vi bara skulle göra det på ett mänskligt sätt, även om det inte heller är uteslutet, /1 Petr, 4:10/.

NÅDEGÅVOR I FUNKTION
I NT kan vi hitta vissa upprepningar av gåvor som Anden ger, men jag tror och tycker mig ha sett flera manifestationer än vad som finns nedskrivet. I varje fall har jag sett många olika variationer av samma gåva, hos olika människor. Paulus nämner det också detta om olika sätt, /1 Kor. 12:6/.                                                                                                                                                              Efter pingstdagen, då den helige Ande kom för att förbli hos oss som Hjälparen, har alla pånyttfödda möjlighet att få tjäna genom dessa gåvor. Oftast hör jag nu förkunnare som kallar allt för tjänstegåvor och det är väl OK, men jag kan inte undvika att se skillnad på gåvor och ämbeten eller tjänster. I /Ef. 4:11-13/. kan vi läsa om dessa. Bärare av dessa tjänster behöver ju olika gåvor, /1 Kor. 12:5-6/.                                                                                                                                                                                     
Detta stämmer överens också med Paulus beskrivning av församlingen som Kristi kropp med olika lemmar. Jag har under min tid, då någon önskat förbön varit mån om att flera med olika gåvor skulle utgöra ett arbetslag.
När bönesvaret då kommer får Gud hela äran. Vad som är viktigt att förstå är att dessa gåvor inte är privata, utan till tjänst för andra,  /1 Kor. 12:7, 14:12/.

PROFETIANS GÅVA                                                                                                                                                                                             
har en särskilt viktig funktion. Profetia innebär att tala Guds ord eller att kunna förutsäga kommande ting. Den gåvan var vägledande på Gamla förbundets tid och har stor betydelse också för oss idag, /Ords. 29:18/. Herren ledde sitt folk genom öken och vatten och man var beroende av att fråga profeterna till råds vid olika vägval och hotade faror. Ex:/ Hos. 12:13, 1 Sam.3:19-21, Luk. 24:27/

.Idag är den gåvan fortfarande nödvändig ibland oss, då det  proklameras så mycket för olika vägar till Gud.  En profetia kan frambäras på olika sätt i samtalsform i själavård, i predikan och som ett budskap i en gudstjänst, mer eller mindre verbalt.
En predikan eller en bön kan vara profetisk. Det viktiga är att budskapet överensstämmer med bibelordet  och frambärs i kärlek.
En profet utan kärlek är inte ledd av Gud och kan göra mycket skada. 
Om det saknas profetiska visioner och tilltal i en församling blir det bara mänsklig planering. En sådan församling kommer inte att växa. Det kan naturligtvis bli en viss gemenskap med trevliga kulturella inslag, som vissa har behov av. I så fall kan det likställas med en ideell förening.  

 ANDEBEDÖMNINGENS GÅVA   
Att kunna skilja mellan andar har alltid varit en viktig funktion, för att inte komma vilse.
På gamla förbundets tid  fanns det många falska profeter, som Guds profeter hade att kämpa emot, /Jer. 2:8, 23:15/.  Idag är gåvan att skilja mellan andar viktigare än någonsin, inte minst i västvärlden, då det finns så mycket andlighet som inte har med Gud att göra, /1 Tim. 4:1-2/.Det har blivit allt mer vanligt även i kristna kretsar t. ex. att tro att det finns flera vägar till Gud.
Många menar att det är samme gud vi tillber i de olika religionerna. Jesus ger oss klara besked, /Joh. 14:6/ och apostlarna förkunnade, /Apg. 4:12/.                                                                                                                                                                                                                                                  
Under min livstid har jag träffat på mycket som har varit falskt och det har ändrat sig under olika perioder. I samband med avkristningen och förfallet i kristenheten idag, har förkunnelsen i många kyrkor upphört att vara ett klart evangelium. I stället har man börjat tala vad som folk gärna vill höra, för att inte skrämma bort någon och för att man tror att det då ska komma flera till kyrkan. Och det är klart att det är mycket lättare att tala om hur värdefulla vi är och att Gud bara är kärlek än att tala om Guds helighet.
Många har anpassat sig efter samhällets tänkande, som blir allt mera antikristligt, /Rom 12:1-2, 2 Tim. 4:1-5/.Denna gåva brukar fungera så att man först känner i atmosfären om det är en god atmosfär eller om man får en obehagskänsla. Det viktigaste är att pröva om förkunnelsen är bibelenlig. Jesus varnar allvarligt för falska lärare och hänvisar också till frukten, /Matt. 7:15.16, Matt. 24:11-13/. 

I en församling behöver det finnas flera med denna gåva, som kan vara som en jury både inför förkunnelsen och ev. profetiskt tal. /1 Tess.5:20/.  
Ett budskap ska vara tydligt i fråga om synd och nåd. Om det är något av straff och dom i profetian eller predikan utan att visa på en möjlighet till omvändelse och försoning är det aldrig från Gud. / 1 Tim. 2:3/. 
Inte heller om det innehåller enbart kärlek och nåd utan ånger och behov av förlåtelse, /1 Joh. 1:9/.

VISDOMENS GÅVA
Ju äldre man blir desto visare kan man bli p.g.a erfarenheter.
Visdomens gåva är något ännu mer och kan också mottagas och brukas av yngre personer. Kännetecknande för denna gåva är att den kan lösa många problem.
Det kan dyka upp svåra frågor t.ex. i en församling, i vardagslivet och i familjen.
Man vänder och vrider och resonerar om olika lösningar, men inget känns riktigt bra.
Finns det någon med i bilden som har denna gåva brukar den ibland, med kanske bara en mening, komma med lösningen. Plötsligt känner alla: ”Varför har vi inte sett det så tidigare? ”Man kan ju också ta kontakt med en sådan medmänniska och be om råd.
Ibland kanske den personen måste be över saken och få svaret profetiskt.

KUNSKAPENS GÅVA
Då handlar det inte om vanlig, mänsklig kunskap, som givetvis också är bra att ha.
Somliga har fått gåvan, genom den helige Ande, att avslöja något som annars inte syns eller hörs. Allt detta för att kunna betjäna människor.
Bara Herren som känner oss bättre än vi faktiskt känner oss själva, på vissa områden, kan ge någon kunskap om det som vi behöver hjälp med,  /Kol. 2:3/.     
Vi har ibland kunnat se exempel på detta.
Somliga har i offentliga sammanhang fått veta att någon, som är närvarande, har en viss sjukdom. I själavårdssammanhang kan någon uppleva exakt hur någon mår och fått veta både varför och var hjälpen finns.

TRONS OCH KRAFTGÄRNINGARNAS GÅVOR
Tron som nådegåva är något mer än det vi kallar frälsningsvisshet. Det innebär att någon får en speciell tro för speciella böneämnen och får uppleva en visshet om bönesvar.
Jesus är ju föredömet och visar oss att de kraftgärningar som han utförde när han gick på jorden också är till för oss, /Mark.11:22-25/. Vad vi först och främst bör be om är den helige Andes kraft  och den bönen är Herren villig att svara på, /Luk. 11:13/. 
Den kraften är inte till för att njuta av själv. utan för att kunna betjäna andra.

När Jesus vandrade här nere så var han angelägen om att ha ständig kontakt med Fadern. Han gick ofta undan för att be. Och det är ju viktigt för oss också.
Men när Jesus blev ställd inför svårigheter så bad Han inte. Han hade kontakten med allmaktens Gud och vände sig i stället till problemet. Han bad t.ex. inte Fadern att stilla stormen, /Matt. 8:23-26/. Jesus hade ju alla dessa gåvor som vi här läser om.
Han hade trons gåva.Det är underbart att få uppleva bönesvar.  
Sedan händer det ofta när vi ber att Gud ska göra under att bönesvaret dröjer.
Så undrar vi varför Herren inte svarar. Vi anklagar oss ofta själva, och den vi ber för, att ha dålig tro. Det tänkandet kan bli en tung börda att bära. Det kan ju hända att vi ibland ber Herren att göra något, i stället för att själva göra det i Jesu namn, /Matt. 10:1, 
7-8, Mark. 21:17-18, Luk. 10:19/. Det är Herren som har makten, men han har givit oss auktoritet, som vi behöver använda i vår tjänst.

HELBREGDAGÖRELSENS GÅVOR

Denna gåva kan vara mer eller mindre uttalad hos olika personer och kan även vara speciell för en viss slags sjukdom, själslig eller kroppslig. Ett bibelord som talar om bön för sjuka finns i /Jak. 5:13-16 /. Här talas det inte om någon särskild gåva.
Helandet kan ske som svar på bön genom församlingens äldste som har en gemenskap med Andens enhet bakom sig. Det viktiga här är ju att ev. synd blir bekänd och att all ovänskap och oförsonlighet är utesluten. Sådant kan hindra helandet.

Ibland så kallar man predikanter som man hört talas om att de har helandegåvor.
Det är väl OK, men denna gåva kan ju vilken troende människa som helst få.
Varför fixerar  vi oss så lätt vid vissa personer? /Sak. 4:6, Jes. 42:8, / gäller alltid.
För det mesta brukar de flesta av oss söka läkare,  först i stället för att lita på och handla efter Guds Ord.
Vi ska tacka Gud för läkarvetenskapen och vi kan också få uppleva helande genom deras behandling, men församlingen ska var en kraftkälla, där gåvorna finns och brukas.

TUNGOTAL OCH UTTYDNING

Tungotalet är kanske den vanligaste gåvan i karismatiska kretsar.
Det finns tydlig undervisning om den gåvan i /1 Kor. 14:2-5, 13-18/, hur tungotal och uttydning ska brukas i församlingen. Tungotalet har ibland undervärderats som något mindre viktigt. Man stödjer sig på Pauli ord om att det är bättre att i församlingen tala så alla förstår. Ändå säger han att han talar i tungor mera än alla andra, /1 Kor.14:2-4, 15,18/.  
Tungotal kan brukas på olika sätt:                                                                                                         
1) som budskap till församlingen, då det också ska uttydas                                                                        2) som bönespråk i den enskilda bönen                                                                                                                3) när någon får ett direkt budskap till någon med annat jordiskt språk.
I /Rom. kap. 12/ tar Paulus upp andra gåvor som har en viktig funktion, / vers 7- 8/. 
Oftast ser vi inte dessa goda gärningar som andliga gåvor, men det finns vissa vänner hos vilka man kan se dessa egenskaper. De är till stor välsignelse.      

Det är inte enkelt att skriva om något så mångfacetterat som vad Guds församlingen är för de troende och  för världen.
Jag har under min pastorstid poängterat församlingens betydelse och sagt att den är världens enda hopp. Jag håller fast vid det, men eftersom det finns många olika syn på den, önskar jag att du tillsammans med mig vill slå  upp din Bibel och läsa om den församling som föddes som följd av den första pingstdagen.
Jag tillåter mig, oavsett många andras uppfattning, att ta den som mönsterbild.
Idag har ordet kyrka blivit allt vanligare i gudstjänster och dagligt tal.
Vad jag undrat ibland är vad folk i allmänhet tänker när de hör ordet kyrka. Många tänker först på en byggnad. En del tänker på en kristen organisation.
Andra tänker på den världsvida kyrkan, vilken i så fall, omfattar alla kristna i hela världen. Vad avser man när man ber att Gud ska välsigna kyrkan?
En kyrka eller ett samfund kan ha olika konstitution:

KONNEKTIONELL                                                                                                                                                              Kan betraktas som ett nätverk eller paraply över enskilda församlingar, har biskop och andra överordnade. Den är demokratisk, genom att varje medlem också har rösträtt genom delegater från varje församling i landet eller världen.

KONGREGATIONELL                                                                                                                                                      Innebär, i stort sett, att varje församling är sin egen och fattar egna beslut. De flesta har dock anknytning till någon överordnad organisation, oftast i lärofrågor och ekonomi.

FOLKKYRKA                                                                                                                                                                        En folkkyrka är inte som de övriga en bekännelsekyrka. Man kan då bli medlem bara genom att födas, eller ev. döpas. Svenska kyrkan har formellt skiljts från staten, men har fortfarande beslutsfattare som representerar ett politiskt parti både lokalt och på kyrkomötet. Deras beslut blir oftast enligt samhällets lagar.

FÖRSAMLINGENS FUNKTION​

Den lokala församlingen, ekklesia på grekiska, är omnämnd 118 gånger i NT. Församlingen är en gemenskap av sant troende där Jesus ska ha herraväldet, /Ef. 1:20-23, Kol. 1:18/. 
Där ska Ordet predikas av människor som har kallats därtill av Gud.
Det ska tjäna till  de troendes uppbyggelse och att göra människor till Jesu lärjungar. /Apg. 10:42, 2 Kor. 4:5-6/.                                             
Arbetets mål måste vara, att genom den helige Andes leding, hjälpa människor att lära känna Jesus personligen, /Fil. 3:7-11/.       
Församlingen är en strategisk bas varifrån de kristna sedan kan gå ut i sina olika uppgifter i samhället. Gåvorna och nådegåvorna i Guds församling är mångskiftande, /1 Kor. 12:4-6/. De kompletterar varandra. Ingen tjänst är underordnad den andra.
Alla troende är kallade och sända av Jesus att leva och verka tillsammans i ömsesidigt beroende och att ledas av den helige Ande.

URFÖRSAMLINGEN  
Jag kan inte hitta några olika organisationer i urförsamlingen i Bibeln.
Apostlarna åkte runt och besökte församlingarna undervisade om det nya förbudet genom Jesus Kristus och bildade nya församlingar av människor som lät sig frälsas.
Breven visar vilken undervisning de gav.Innan Jesus lämnade sina lärjungar och for tillbaka till himmelen gav han dem en maning och ett löfte, 
/Apg. 1:4-5/, de handlade på hans ord, vers /8, 12-15/. 
Vid pingstdagens  upplevelser, då den helige Ande föll över apostlarna kom, i samband med Petrus predikan, omkring 3000 människor från olika platser och länder till tro på Jesus.Sedan började församlingslivet, vilket beskrivs som följande, /Apg. 2:42, 46/.                   1) Gemenskapen, 2) Undervisningen, , 3) Bönen och brödsbrytelsen, 4) Tecken och under                                                                                                                                                                                                    Resultatet blev ökande församlingar.

1) Gemenskapen i församlingen kan fungera på olika sätt, men här talas om en enhet i den helige Ande, som nås enbart genom Ordet och bönen. I en sådan gemenskap behövs ingen diskussion om vad som är rätt och fel.
Där är Ordet högsta auktoritet och det ljus som den helige Ande ger över Ordet till var och en är tillräckligt, /Kol. 3:16/. På det sättet kan de uppbygga varandra i tro.

Omsorgen om varandra och kärleken är det sammanhållande bandet. /Ef. 4.2-3, Fil. 2:1-5,  Kol. 3:12-14/.  Utan den inbördes kärleken i församlingen blir det en samling egoister, som tänker på sig själva mer än på sina bröder och systrar.
Då blir det ofta konflikter när man ska göra något tillsammans. Var och en kan ju tycka och tänka olika och ha behov av att bli bekräftad. Det kan lätt komma in avund och missunnsamhet. Så är vi människor. Den gemenskap som Bibeln talar om kan bara upplevas genom den helige Ande.

2) Undervisningen av de troende i församlingen är det viktigaste av allt, om de troende ska bli redskap i tjänst till människors frälsning i sin vardag. Det visar sig att det vi förkunnar får vi uppleva. Det ger alltid resultat oavsett vad som förkunnas. För att det ska bli en levande församling krävs ett fast ledarskap och en bibeltrogen förkunnelse.

Vi kan erinra oss den predikan som Petrus höll på pingstdagen. Den resulterade i frälsningsupplevelser och uppfyllelse av den helige Ande. Detta var ingen engångsföreteelse, som somliga menar, /Apg. 2:39, 11:20-21, 19:1-7/.  Vi har samme Gud idag, som på den tiden.          

Församlingen behöver nå ut till nya människor med budskapet om Jesus Kristus. Det kan ske på olika sätt, men alla församlingens medlemmar har möjlighet att i sin vardag, i olika miljöer, bygga upp förtroende till icke kristna och vinna dem för Jesus. Detta blir en följd av en bibelenlig förkunnelse och undervisning i församlingen.  Jesus själv gav oss uppmaningar till att fortsätta hans verk tills han kommer tillbaka, /Matt. 28:18-20, Joh. 20:21/.

3) Bönens betydelse kan inte underskattas.

Bönen som vi kan läsa om i /Apg. 4:29-31/, bads under förföljelsetider då Stora rådet förbjöd Petrus och Johannes att predika i Jesu namn. Den bönen borde vi be också idag. Vi kan se resultatet, /vers 33/.Det visar sig tyvärr att bönesamlingarna är de minst besökta i de flesta församlingar idag och svårast att få plats med i programmet, trots att de är de viktigaste. Sammanträden  som gäller administration går oftast före. Likaså kommer det mer folk än vanligt om det är t. ex. konsert eller något kulturprogram. I urförsamlingen möttes man dagligen för bön och Herrens måltid i templet och i hemmen. Jesu uppståndelse var deras stora glädjeämne. Vad blev resultatet?

4) Under och  tecken präglade urförsamlingen som resultat av bönen och undervisningen, precis som Jesus hade lovat dem som trodde,/Matt. 10:8, Mark. 16:15-18, Rom. 10:17/. Guds principer och hans Ord har inte ändrats. Om predikan är bygd på Kristi Ord kommer samma sak att hända idag, som på apostlarnas tid. Det förfall som präglar kristenheten i västvärlden idag är en följd av att man börjat kompromissa med Guds Ord. Han är den samme, men vår tro har inte fått tillräcklig näring genom en biblisk förkunnelse. I andra delar av världen sker det samma under och tecken som i urförsamlingen. Varför så sällan i Sverige?
Receptet är: ÅTER TILL BIBELN!

Del 1. VAD ÄR TRO?

Ordet tro, som verb, är flitigt använt i det svenska språket. Till vardags menar vi att när vi tror på något, så är vi inte är helt säkra t. ex. att bussen kommer i tid eller att vädret blir fint i morgon.                                                                                            
När vi talar om den kristna tron är det tvärt om. Då är ordet TRO ett nyckelord.
När vi läser Bibeln från grundspråken  hebreeiska och grekiska så konstaterar vi att det då betyder att vara fast, säker, vara övertygad, förtrösta och lita på. Adjektivet blir då trogen, trofast, tillförlitlig.
Då VET vi att det är sant: att Gud finns;                                                                                                                   att Jesu Kristi Gud och Fader är världens Skapare, Uppehållare, Domare   och Frälsare;              att Gud blivit människa Jesus Kristus, att Ordet blivit kött;                                                                          att Jesus Kristus genom sitt liv, sin död och uppståndelse försonat oss med Gud;                        att Guds Ord och löften håller om uppståndelse och evigt liv.

 Idag är den allmän uppfattning att allt är relativt, ingenting är riktigt sant. Somliga menar på allvar att var och en blir salig på sin tro. Detta ger inte människor någon trygghet i tillvaron. Dessutom ser vi stora förändringar i samhället som gör oss osäkra både för idag och för framtiden. Det som just nu oroar de flesta är Covid-19.  
Nu har Omikron kommit och ändrar förutsättningarna för forskningen och sjukdomen är snabbare än vetenskapen. Vad ska man nu tro? För de som läser Bibeln är detta inga överraskningar. Eftersom allt annat tyder på att vi lever i ändens tid så vet vi att pandemierna också är tidstecken och sannolikt kommer att bli värre, /Luk. 21:11/.
Då är det bara en fast tro på Gud som kan ge oss trygghet oavsett omständigheter.

VAD ÄR GRUNDEN FÖR DEN TRO SOM BIBELN TALAR OM?

 Det första svaret på den frågan har vi i  /Hebr. 11:1/, en övertygelse, en visshet om ting som man inte ser. John Wesley säger: ”Tron är en gudomlig övertygelse, särskilt om detta att Kristus har älskat mig och utgivit sig själv för mig.” Den är en tillit och förvissning om att Gud, för Kristi skull, förlåter mina synder. Det har uppstått ett nytt förhållande mellan Gud och mig. Jag är mer än en tjänare. Jag är Guds vän, ja Guds barn,/Joh. 1:12, 15:15/.
Samtidigt som tron är en gåva och ingenting som vi själva kan prestera är den mitt svar, mitt ja till Gud.

Det 11:e kapitlet i Hebreerbrevet kallas ”Trons kapitel” och säger oss att tron är en förutsättning för att vi ska kunna leva i gemenskap med Herren vers 6.  
Kapitlet handlar f. ö. om människor som levt av tro på Gud i alla lägen. Exempel: Noa byggde en ark, i tro på vad Gud hade uppmanat honom till, vers 7. Abraham trodde vad Gud hade sagt och drog iväg till det land som Gud hade lovat honom, fastän han inte fick någon karta att gå efter, vers 8. I tron fick folket, utan tvekan vid strandkanten, gå genom Röda havet som på torr mark, vers 29. 
Många fick utstå förföljelse, tortyr och död för att de höll fast vid tron på Gud.
Vi kan också läsa om förföljelse och martyrskap för de som inte kunde förneka sin Herre, vers 33-39.
Så får många människor idag, utöver hela vår värld, lida, torteras och dödas för sin tro på samme Gud och hans Son Jesus Kristus.  Den mest gripande skildringen i NT kan vi läsa om i /Apg. 6:8-16 och 7:54-61/, när Stefanus stenades.
Mellan dessa versar kan vi läsa hans tal. Vem skulle offra sitt liv för någon eller något som man inte är övertygad om? 

Del 2. VAD KAN TRON PÅ GUD INNEBÄRA I VÅRA LIV?  

 Den som bäst kan  beskriva det är Jesus själv. Hans lärjungar som levde med honom i 3 år fick undervisning om detta både teoretiskt och praktiskt. Den undervisningen är också riktad till Jesu lärjungar i alla tider och till oss idag.
Det största under som kan ske genom tron på Guds Son, Jesus Kristus är att vi får evigt liv. /Joh. 3:16, 5:24, 11:25-26/.
Denna tro är en gåva som ges genom den helige Ande, /Joh. 7:37-39, Rom. 8:14-16/.
Det är Herren själv som har tagit initiativet till vår frälsning, /Joh. 15:15-16/.  
Genom sin offerdöd och uppståndelse har han alltså gjort det möjligt för alla människor att ta emot frälsning.  Sedan har vi själva fått en personlig  kallelse, genom den helige Ande.
(hänvisn. till mitt studium om frälsning och helgelse.)
Vi frågar oss ofta varför vi inte alltid får bönesvar när vi ber om något. Och så antar vi att det beror på att vi inte har tillräcklig tro. Lärjungarna frågade också Jesus flera gånger varför de inte kunde utföra de gärningar, som han undervisat dem om.
Svaret blev att de hade så lite tro. /Matt. 17: 20-21/.
När de sedan bad Jesus om mer tro, fick de samma svar, att det räckte med tro av ett senapskorns storlek, så skulle vad som helst kunna ske, /Luk. 17:5-6, Mark. 11:22-23/.
 I /Joh. 11: 1-44/ har vi berättelsen om hur Jesus uppväcker Lasarus från de döda. Jesus var inte där förrän han varit död i 4 dagar.  
Systrarna  menade att om han hade varit där tidigare, så hade deras bror inte dött.
Jesus sade då till Marta, i vers 40, det som han också vill säga till oss: ”Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet?”

Vi kan läsa flera gånger om hur naturkrafterna var underordnade Jesus. Vid ett tillfälle berättas det om att Jesus kom gående på vattnet, medan lärjungarna satt i båten och vågorna gick höga, /Matt. 14:22-32/.
De tog för givet att det var ett spöke. Petrus ville testa om det verkligen var Jesus och bad att, i så  fall, få komma till honom på vattnet. Han fick det och det fungerade till dess att han började se sig omkring bland vågorna och gripas av fruktan. När han då började sjunka räddade Jesus honom. Jesu kommentar: vers 31, /”Så lite tro du har!”/.
En annan händelse som också inträffade på Genesarets sjö, då det var storm.
Den gången var Jesus med i båten, men låg och sov. De förskräckta lärjungarna väckte honom och han stillade stormen,/
Matt. 8:23-27/.  Jesu kommentar: vers 26,/”Varför ärni rädda? Så lite tro ni har!”/.

Del 3. AUKTORITET GENOM TRON

Vi tycker ibland att det är märkligt att lärjungarna som levde så nära Jesus och fick se så många under och tecken ändå hade så bristfällig tro och att de förstod så lite av det han försökte förklara för dem. Jesu död var för dem en stor sorg och besvikelse.
Lärjungarna som var på väg till Emmaus uttrycker sin besvikelse, /Luk. 24:20-21/.  
Deras perspektiv sträckte sig inte längre än till deras förhoppning om att han skulle bli deras kung, att de skulle sitta i regeringsställning med honom och befria dem från romarnas förtryck, /Mark. 10: 35-37/. Men vi, som har facit i handen,  vet att det måste till en speciell upplevelse för att de skulle få sina ögon öppnade för både vem Jesus var och vad som var hans främsta uppgift i världen.
När pingstdagen kom och de  blev fyllda med den helige Ande  fick de det rätta perspektivet. Då kunde den tidigare så vankelmodige Petrus träda fram och förklara hela den gudomliga frälsningsplanen. /Apg. 2:14-36/. 

Detta Andens utgjutande var sedan inte en engångsföreteelse, som många anser. Redan i sin pingstpredikan säger Petrus något om det, vers 38-39. 
När aposteln Paulus kom till de kristna i Efesus, ställde han en fråga till dem: ”Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?”  Den frågan fick sin förklaring, /Apg.19:1-6/.
Det är mycket som Guds Ord uppmanar oss att be om. (Hänv. till mitt studium om bön) /.
Det står på ett ställe i NT att vi ska be för sjuka, /Jak. 5:13-16/.
Vi ska alltså be trons bön om läkedom och kraft.Innan Jesus lämnade jorden genom sin himmelsfärd gav han sina lärjungar, genom alla tider, löften och uppmaningar att handla i tro. Ex: /Mark. 16:15-19,  Joh.14:12. Inte så ofta vågar någon predika över dessa texter. I /Luk. 10:19/ talar Jesus om att han har givit oss auktoritet att gå emot det onda.
Det är Jesus som har makten, vi har fått auktoritet. (En översättningsfråga).  
 Om vi ska tro vad Jesus sa, så är djävulen en realitet, /Joh. 8:44/.  I /Matt. 21:21, Mark. 11: 23-24/ säger inte Jesus att vi ska be till Gud att han ska flytta på bergen, utan att VI ska göra det i tro. Jesus är väl den främste läromästaren när det gäller bön.
Han bad t.ex. inte Fadern att stilla stormen, han befallde den att bli stilla, /Mark. 4:39/, Jesus attackerade alltid det onda, 5:41. Han menar att vi ska göra på samma sätt.
Det är den auktoritet som Jesus har gett oss.Ofta kämpar vi i bön för att Gud ska göra under i stället för att använda den auktoritet som vi har i Jesu namn och blod.
Vad vi ska be om vet vi ju ofta inte,/Rom. 8:26/, därför är det viktigt att be den helige Ande att ge oss visshet om orsaken till det onda.
Helt odramatiskt kan vi sedan attackera det i tro i Jesu namn. Sedan får vi ofta be om läkedom och helande från eventuella skador som den onda ”taggen” orsakat.

TRON SOM NÅDEGÅVA                                                                                                                                                 
När aposteln Paulus undervisar om Andens nådegåvor skriver han att TRON också kan vara en speciell nådegåva och är med bland de nådegåvor som han räkna upp,/1 Kor. 12:7-11/. Nådegåvorna är viktiga och  han uppmanar oss till att sträva efter dem.
Gåvorna är ju inte privata, utan till församlingens uppbyggelse och vägledning.
De har olika funktion, eftersom det finns många olika behov. Trons gåva är något som vi verkligen behöver idag. Den skiljer sig från den kristna tron i allmänhet. Den som har den gåvan får tro för speciella bönesvar i olika situationer, får veta orsaken och kunskap om hur man ska be och i tro bemöta problemet.

Del 4. HUR  KAN VI VÄXA I TRO?
Det finns ett tydligt svar på denna fråga i  /Rom. 10:17/. Om tron kommer av predikan kan man ju att tro att om man bara går i kyrkan varje söndag så får man tillräckligt med tro.
Det beror inte i första hand på om man lyssnat på predikan eller ej.
Det beror på om predikan, tydligt och klart, är grundad på Guds Ord, /Hebr. 4:12/. 
Varje bibelöversättning är ju en tolkning av Guds Ord.
De flesta som genomgått teologisk utbildning har lärt sig att läsa grundtexten och det borde vara en garanti för att predikan är bibelförankrad.
Tyvärr kan man inte alltid lita på det. Man läser mer än Bibeln på teologiska högskolor.
Ofta får man läsa om olika tolkningar av samma ord.
Ofta kan källforskningen ställa till med huvudbry så man börjar undra om den eventuella barnatron håller. (På Överås ställdes jag aldrig inför sådana problem). (Överås, Göteborg var tidigare Metodistkyrkas pastorsutbildning, red.kommentar)

 Man kan också frestas att ta hänsyn till vad folk vill höra från predikstolen.
Aposteln Paulus tar upp detta i sitt brev till sin andlige son Timoteus, /2 Tim. 4:1-5/.
Idag är våra kyrkobesökare oftast allmänbildade och orienterade i olika ämnen.
Samhällets sekularisering har satt sina spår både i predikanten och åhörarna.
Det känns bättre att få tala tröst än förmaning och varning.
Man kan frestas att tro att kyrkfolket  minskar i antal om man talar om hur vi alla är syndare som behöver omvändelse och pånyttfödelse eller bli fyllda med helig Ande.
Professor Carl-Erik Brattemo, som själv var psykoanalytiker och pastor, anmärkte på och förstod inte varför det bibliska språket i predikan om synd och nåd ofta byttes ut mot psykologiska termer. ofta kan man få höra att man duger som man är och behöver få bättre självförtroende,
I så fall behövde ju inte Jesus dö för våra synder för att vi ska få förlåtelse och ett förvandlat sinne. Ju mer beroende vi blir av Gud desto mer får vi uppleva hans ledning och tron kommer att växa. /2 Kor 11:30, 12:9, Fil. 4:13/.  
Sannolikt har inte kyrkan minskat för att vi har varit för radikala och bibeltrogna, tvärt om. De församlingar som växer idag står för ett klart evangeliskt budskap och är öppna för den helige Ande ledning och prioriterar bönen.

Rent mänskligt är det ju så att kroppen behöver ständigt näring i form av mat och dryck. Om vi inte får det vet vi att vi blir undernärda och orkeslösa. Bibelordet är vår andliga mat. Det säkraste sättet att  växa tro är därför att regelbundet läsa Bibeln innantill, från pärm till pärm. Då tänker någon att det är så mycket man inte förstår.
Men ju mer man läser, under bön om den helige Andes ljus, desto bättre går det att förstå och få aha-upplevelser. Sedan finns det många förkunnare som är bibeltrogna och kan förklara. Vad man ändå ska komma ihåg är att ingen har hela ljuset, därför att Guds Ord är så rikt. När vi inte förstår får vi göra som Martin Luther, lyfta på hatten och gå vidare. / Kol. 3:16, 1 Tess. 2:13/.
När du läser Guds Ord växer du i tro!!!!

Anita Grantinger

Vad är nåd?
De flesta förknippar säkert ordet NÅD med en rättegång. När någon har gjort ett brott och blir ertappad blir det förhör och rättegång.
Där finns en åklagare och försvarare och domen fastställs, enligt lagen, av domare och nämndemän. Om den dömde anser sig orättvist dömd finns chansen att överklaga. Ibland kan det hända att den skyldiges hälsotillstånd eller något annat kan utgöra en orsak  till att begära nåd och slippa straffet.
Det viktigaste begreppet i hela Bibeln är NÅD.
Efter som vi alla är syndare är vi helt och hållet beroende av Guds nåd. Genom nåden uppenbarar Gud sitt kärleksfulla väsen, sin rikedom och fullhet. Gud är helig och därför är han helig både i sin nåd och i sin vrede över synden. Han visar sin nåd på försoningens grund, mot dem som vill ta emot hans frälsning.

Del 1. NÅDEN I GAMLA TESTAMENTET
Den vanligaste betydelsen av begreppet nåd i GT är godhet, kärlek, gunst. De två begreppen nåd och förbund hör samman. Israels förbund med Herren är ett nådesförbund. Gud har själv tagit initiativet och hans förbundstrohet håller trots att Israel gång på gång avfaller. Han gör ändå ständigt nya nådesingripanden i deras historia. Hans nåd är utan förpliktelser. Vi kan t. ex. läsa om hur Noa och Mose fann nåd för Herrens ögon, /1 Mos. 6:8, 2 Mos.33:12,16/.

 Nådesbegreppet ligger nära barmhärtighetstanken, som är uttryck för den mera känslobetonade nåden. Föräldrar visar t.ex. nåd (barmhärtighet) mot sina barn, /Jes. 49:15, Ps. 103:13/. Det är en sådan nåd och trohet som Herren visar mot Israel, /Jes. 54:7-8, Jer. 31: 20/. Trots Israels otacksamhet och tendenser till avfall visar Herren sin karaktär av gränslöst förbarmande och förbundstrohet, /Jer. 3:12,Jes.63:7-9/.Domsprofeterna förkunnade Guds vrede över folket för deras avfall som skapade kris i Guds nådesförhållande till dem. De ställde sig på så sätt utanför förlåtelsens kraftfält och nåden drogs tillfälligt tillbaka. /Jer.16:15/. Under Israels fångenskap i Babel förkunnas Guds trohet och hoppet tänds att han åter ska ta sig an sitt förskjutna folk. /Hes. 39:25-29/.

Nåden är i GT knuten till Israel genom nådesförbundet. Men i ”Trösteboken” i Jesaja kap. 40-66, framkommer tydligt tanken om Herrens nåd mot alla folk. /Jes. 42:1-9,  49:1-7/.
Guds nåd prisas särskilt i psalmlitteraturen. Där vittnas det om hur starkt den gammaltestamentliga tilliten och erfarenheten av Guds nåd var. Se t. ex. Psalm 103 och 136.

Del 2. NÅDEN I NYA TESTAMENTET
Nåden präglar hela nya testamentet. Guds rike är ett nådens rike. Jesus har kommit för att förkunna ett nådens år från Herren. /Luk. 4:19/.
Resultatet av Guds nådesgärning i Kristi frälsningsverk är att Guds välbehag råder över dem som genom tron står i det nya förbundsförhållandet till Gud, genom Jesus. Nådens primära gåva är syndernas förlåtelse och direkt och omedelbar gudsgemenskap och evigt liv, utan mellanhänder, / Ef. 2:5/.  
Jesus nämner själv inte ordet nåd, men genom allt han säger och gör är ju ett förverkligande av Guds nåd, /Joh. 1:16-17/. Enbart Jesu kommande till oss är en frivillig gåva, till ovärdiga, förlorade, syndare, /Matt. 9:13/. Genom sitt blodsoffer fullbordar han försoningen och grundar därmed Guds rike för benådade syndare, /Luk. 17:20-21/.
Han har därmed blivit vår försvarsadvokat, som själv betalat vår skuld inför Gud.
I aposteln Paulus undervisning är nåden ett huvudbegrepp, en lära om Guds nåd. Den är en välvilja mot syndare som avvänder hans vrede, en Guds förbarmande nådegärning genom att sända sin Son till försoning för våra synder, /Rom. 5:8/ så att han utan förtjänst och värdighet kan göra oss rättfärdiga och därmed ge oss evigt liv, /Rom.  3:23-24/.

Höjdpunkten av Guds nådesbevis är ju det dramatiska utgivandet av Sonen på korset. Jesus blev därmed nådens förmedlare och redskap, /Fil. 2:6-8/.
Att vara en kristen är att: ha del i nåden /Fil.1:7,  stå i nåden /Ef. 5:2/  ta emot nåden /2 Kor. 6:1/, hålla fast vid nåden, /Apg. 13:43/                        
Att komma bort från Kristus är att falla ur nåden  /Gal.5:4/                                                                         Nåden är de troendes livsrum, /1 Kor. 1:3/                                                                                                            Nåden utesluter gärningar och varje tanke på lön, mänsklig berömmelse och vishet, / Rom. 11:6, Ef. 2:8-9/.                                   
Nåden är ständigt verksam i våra liv, när vi tar mot den i tro. Vi är ständigt beroende av Guds nåd, så länge vi lever, /Rom. 4:16/.                                                                                 
 I Nåden finns också tillväxt, /2 Petr.3:17-18/, en verksam makt, som utvecklar sig t. ex. genom nådegåvor, som Anden utdelar, /Rom. 12:6-8/. Nåden är mångfaldig och rik och verkar på olika områden i våra liv, /1 Petr. 4:10/.                                                         
Nåden kan också bidra till och vara drivkraften till vår helgelse, /Tit. 2:11-13/.
Aposteln Paulus talar om Guds frälsningsverk genom Kristus som ”Guds nåds evangelium”/
Apg. 20:24/.  Det kostade Jesus döden för att vi skulle bli benådade, /Hebr. 2:9/. 
Vid ”nådens tron” få vi ständigt träda fram och be om nåd och hjälp i allt, /
Hebr. 4.16/.Endast de som, genom tron,  tar emot av Guds nåd, genom Jesu Kristi försoning får uppleva nåden, /Rom. 8:1/. Guds Ord ger oss alltså inget löfte om nåd och visar oss ingen väg till frälsning utanför Kristus-gemenskapen, /Ef. 2:1-3/.

JESUS ÄR VÄGEN, SANNINGEN OCH LIVETLåt oss sjunga med Nils F Nygren:   Nåd över allt förnuft, nåd över alla gränser, Allting den överglänser, nåden som Herren ger!!!                                            

Anita Grantinger