Författare: Tuula

VIDARE I TRO – 26-28.8.2022

Med 10-årsjubileum för Metodister i Sverige
på härliga FRAMNÄS utanför Gränna
Adress:  FRAMNÄS 1, 563 92 Gränna, Sweden

Helgen är öppen för alla, som vill lära känna Jesus och växa i tron! Vi rekommenderar att delta hela helgen!

Fredag 26/8:

Kl. 17        Drop in
Kl. 18.30   Kvällsmöte som Huskvarnagruppen tar hand om
Förstärkt Kvällsfika.
Tillfälle till personlig förbön

Lördag 27/8

Kl.   9         Frukost
Kl. 10        Bibelstudium/Undervisning
Kl. 12.30   Lunch
Kl. 15        Jubileumsfest med kaffe och tårta, bildkavalkad, tipsrunda,
missionsinfo om Mocambique, lotteri mm
Kl. 18        Middag
Kl. 19:30   Bön, lovsång och undervisning
ca Kl.21    Kvällsfika

Söndag 28/8

Kl.   9         Frukost
Kl. 10        Gudstjänst med nattvard, N-G Sahlin m fl. Offer till MiS
Ca 12.30 Lunch
Hemfärd

Anmälan och förfrågningar till:
Hans Wallstedt:
e-post: hans@hwvykort.se. mobil: 073-4232416

Anmälan senast måndagen den 8 augusti!

Betala in din avgift till MiS bg: 884-4193 i samband med anmälan! Ange: MiS-helgen på talongen samt ditt namn. Ingen kontant betalning annat än kollekter.

Boende och resa
Resan betalar du själv. Meddela om du behöver transporthjälp sista biten!

Boende på Framnäs:  Möjlighet till husbils- eller husvagnsplats finns.
Avgift för hela helgen:   1.300/person inkl mat och boende. Medtag egna lakan och handdukar!

Deltagande utan boende:     Fredag: 200:- inkl mat. Lördag: 600:- inkl mat.  Söndag: 300:- inkl mat

Det grekiska ordet för helgelse betyder: göra helig, inviga, avskilja, helga sig hålla sig helig, hålla något för heligt.                                                                                                                          

Grunden för helgelsen läggs vid kristenlivets början, /1 Kor. 6:11/, då man inviger sitt liv åt Gud, i hans tjänst, /Rom. 12:1-3/.                                                                                                                         Liksom kroppen utvecklas och mognar efter sina lagar, så följer också det andliga livet Guds lag. Helgelsen är en fortsättning på frälsningens väg, en mognadsprosess, en andlig tillväxt genom tron och är ett verk av den helige Ande, /Rom.13:11/.
En helgad människa har ställt sitt liv till Guds förfogande. ”Helgon betyder ett vittne om Guds kraft. Helgonen är de som med sitt väsen och sitt liv predikar att Gud lever.”(Nathan Söderblom). Gud själv är helig. Det är en egenskap hos Gud som inte så ofta framkommer i predikningar idag. Det talas oftare om att han är kärlek och det är också sant, men låt oss inte glömma att Gud älskar oss, men hatar synden. 
Som vi i kroppsligt avseende kan skilja mellan barndom, ungdom och mandom, så skiljer Bibeln mellan olika mognadsstadier (barn, unga, fäder). /1 Joh. 2:12-14/. Den helige Ande fortsätter under tiden att visa på den synd och det oandliga sinnelag som fortfarande är kvar i hjärtat efter pånyttfödelsen. Då är det viktigt att vi är lyhörda och villiga att låta oss renas och gå vidare i tro. /Jes. 57:15/.  Liksom försoningen är grunden för det kristna livet är helgelsen en livsform som växer fram, mot allt mera likhet med Kristus, /Fil. 3: 7-11.

Detta är hel och full överlåtelse åt Gud, som också påverkar  vår gemenskap med våra medmänniskor, och kommer till  uttryck i tjänst för vår nästa, /1 Tess. 5:23-24, Fil. 2:3-5/.Inom metodistisk teologi har man inte strukit Jesusorden i /Matt.5:48/, i stället begrundat och betonat det.  ”Var alltså fullkomliga, så som er himmelske Fader är fullkomlig.” Kännetecknen på detta fullkomliga liv undervisar Jesus om i sin ”bergspredikan”, /Matt. 5:1-47/. Det gudomliga erbjudandet av en tillräcklig andlig och moralisk kraftutrustning genom den helige Ande borde göra att vi söker den, /Matt. 7:7-11/ ( i äldre översättning står helig Ande i stället för att han ger det som är gott åt dem som ber). Det borde vara målet för det kristna livet. /Ef. 4:11-13/, ( i annan översättning står det att de ska göra de heliga mera fullkomliga). /Fil. 3:12/. Med ”kristlig fullkomlighet” menar John Wesley: ”Ren kärlek, som uppfyller hjärtat och regerar alla ord och handlingar.” Han tillägger dock att det INTE ÄR: fullkomlig kunskap, frihet från misstag, frihet från svaghet, av olika slag, kroppsliga eller sådana som beror på bristande förstånd och omdöme eller frihet från frestelser.                                                                                          

Stanley Jones som tar upp detta i sin bok: ”Bergspredikans Kristus” tillägger att den fullkomlighet som omtalas i Bergspredikan inte enbart är fullkomlighet i kärlek om det fortfarande finns brister i karaktär och handling samt att de moraliska lagarna är rotade i Guds eget väsen, inte bara i hans vilja, utan grundade på hans natur. (Så långt Jones). Detta är ju en djup sanning med tanke på att vi är skapade till Guds avbilder och att vi fallit så djupt i förhållande till mönsterbilden.

Gud själv har gjort en landstigning i vår värld och besegrat djävulen genom att sända sin Son som försoning för våra synder. Evangelium det glada budskapet om frälsning förkunnas och erbjuds var och en som vill att ta emot det i tro.  Även tron är en Guds gåva,   /Ef. 2:8-9, Rom. 3:22/. Det är Gud som börjar dra oss över på sin sida, /Rom. 5: 6-10/. Gud väcker både längtan efter frälsning och mottaglighet för frälsning i våra hjärtan. Det kan vi kalla för Guds förekommande nåd,  / Joh. 15:16/.  Han åstadkommer en väckelse i vårt innersta, så att vi inser att vi behöver nåd och förlåtelse. Syndaförlåtelse innebär, att Gud för Kristi skull befriar från syndens skuld och glömmer våra synder. Det sker en omvändelse genom bön till Gud om förlåtelse. Då sker det största underverk som kan hända en människa här på jorden:                                                                                                                                                Pånyttfödelse,  är ett verk i oss då den helige Ande ger oss  andligt liv, så att vi  blir nya skapelser i Jesus Kristus, med ett förvandlat  sinne.            /1 Petr. 1:3, Joh. 3:3/.                                                                                                    

Rättfärdiggörelsen är rent  juridisk, ett verk som Gud gör för oss, genom att han förlåter våra synder, och vi blir Guds barn, / Rom. 3:21-22/. Speciellt i frkyrkomiljö, betonar man ofta frälsningen som en omedelbar upplevelse vid förbön, genom att räcka upp handen eller gå fram till en böneplats. Det kan lätt uppfattas som: en gång frälst – alltid frälst. Om det ska bli ett bestående verk krävs en fortsatt gudsrelation och bibelundervisning. I den stund man ber om förlåtelse för sin synd blir man frälst , född på nytt,  rättfärdiggjord, Guds barn och Guds Ande tar också sin boning i oss, /Rom. 8:15-16/. Frälsningen är sedan en  väg att vandra.  Jesus själv talar om att den vägen  är smal, som leder till livet, /Matt. 7:13-14/.                                                              
Du förblir frälst om du fortsätter med en nära relation med Gud  genom bönen, / 1 Tess.5:17/, i Bibelordet , /Joh. 15:3-5/,  i den andlig gemenskapen med andra kristna, /Apg. 2:42/.Benämningen kristen,  i västvärlden idag, säger ingenting om personens relation till Gud. Man kan vara kristen till namnet, men inte leva som en kristen. Det handlar ju om att vara en Jesu efterföljare,/ Mark. 8:34-35/, Det kan ha sina svårigheter vid livets vägskäl, men då ska vi veta att han har gått före och banat vägen och gjort den framkomlig för oss och går själv med, /Matt. 11:29-30, Matt. 10:22/.FRÄLSNINGSVISSHETEn normal erfarenhet för en troende kristen är att ha frälsningsvisshet, /Rom. 8:15-16/.
 Frälsningsvisshet kan inte grundas på något hos människan själv, utan på det faktum att Gud själv har lagt grunden för människans frälsning i Jesus Kristus, /1 Kor. 3:11, Ef. 2:20-22/. Det är en personlig visshet, som den helige Ande ger, om att Guds Ord är sant.
Den vissheten ger frid och glädje och lust och kraft att tjäna Herren och våra medmänniskor.

Huvudord för frälsning motsvarar de hebreiska orden i GT. (se ovan)  I den klassiska grekiskan har ordet en mycket vid användning, vilket innebär: frisk, oskadd, bevarad, räddad, benådad, mm.
I NT är frälsningsbegreppet mera begränsat till religiös betydelse, även om det ibland också förekommer rent fysiskt-materiellt. Ex:/ Matt. 8:23-27.

VAD ÄR SYND?                                                                                                    
Skriftens grundsyn är att människans huvudfiende är synden som är en ond makt i världen, som förstör vårt förhållande till Gud och våra medmänniskor. Om vi ger efter för synden, får den allt större makt med oss och vi blir syndens trälar, /Joh. 8:34/. Synd är först och främst olydnad mot Gud, alltså allt som skiljer oss från Gud och våra medmänniskor.                                                                                              

Man kan skilja på medveten och omedveten synd samt 3 former av synd:                                         1. Arvsynd = den medfödda benägenheten att göra det onda, som finns hos alla människa,/Rom. 7:19-20/.
2. Verksynd = när vi gör vad Gud har förbjudit,/1 Joh.3:4/.3. Underlåtenhetssynd = när vi låter bli att göra det goda, när vi har tillfälle och möjlighet. /Matt. 25:42-46/.

FRÄLSNINGENS GRUND
Grunden för frälsningen är Jesus Kristus och hans försoningsverk på Golgata. /1 Kor. 3:11, 1 Joh. 2:2/.                                                                                                  
Före sitt jordiska liv var han till i ”Guds- gestalt”,/ Fil. 2:6-7, Joh. 1:1,14/. Efter som vi inte själva kunde frälsa oss och återupprätta  gemenskapen med Gud, sände Gud sin Son till vår värld.                                                                                        
 Jesu födelse, död och uppståndelse är historiens största under.                              
Hans försoning på korset skedde: För vår skull, i vårt ställe, oss tillgodo och är den enda grunden för vår frälsning, /Joh. 3:16/.   ___________________________________________________________                                                      Frälsningen innebär alltså:                                                                                                                                        befrielse från Guds vredesdom, / Rom. 5:9/,  förlåtelse och befrielse från syndens skuld,/ Kol. 1:13-14/,  frihet från träldom,/ Rom. 8:1-2/ återupprättat gudsförhållande och tillträde till Guds nåd,/Rom.8:9-10/ medborgarskap i Guds rike / Jak. 2:5/ pånyttfödelse,/ 1 Petr. 1:3, Joh. 3:3/, rättfärdiggörelse, / Rom.3:21-22/,  helgelse, /1 Tess. 5:23-24/,  uppståndelse, /Rom. 8:11/.    

Anita Grantinger     

Detta ämne är inte lätt att ta upp, dels för att det är känsligt och kan missuppfattas och kräver att den som rör vid detta behöver ha en hel del förkunskap i Ordet och erfarenhet av andliga upplevelser.

Jag konstaterar att det inte predikas så ofta om detta ämne, kanske just för att den som undervisar om detta själv måste ha bibelordet som högsta auktoritet.
Då jag känner mig manad att ta upp detta ber jag Gud om nåd att kunna klarlägga det så enkelt och så innehållsrikt som det bara går.

 Del 1. VAD BETYDER FRÄLSNING?

Ordet frälsning är ett nyckelord i både Gamla och Nya testamentet. I GT innefattar det hela människolivets alla aspekter: Räddning från faror, lindring, frihet, ro, vila, säkerhet, trygghet och välstånd, mm.
Det närmar sig ofta betydelsen av ordet Shalom som står för fred och ett lyckligt förhållande till Gud.
Det hebreiska ordet för frälsning återkommer också i flera bibliska personers namn, som Hosea, Jesaja, Josua och Jesus.
Frälsningen har både en nationell och kollektiv aspekt för det  judiska folket, t. ex. när Gud frälste dem från Egyptens träldom, /2 Mos. 15:1-19/, samt en individuell aspekt, då Gud frälsar den enskilda människan i olika nödsituationer, men framför allt i andlig och själslig nöd genom att förlåta synder och befria från syndens makt. /Ps. 32:1-5/.  
Det innebär ett tillstånd av yttre välstånd och inre harmoni, som följd av Guds välsignelse.                                                                                                              

Frälsningen har också eskatologiska aspekter. Efter sin förskingring bland alla jordens folk skall Israel ännu en gång få uppleva Guds frälsning med nationell, social och andlig återupprättelse, /Jes. 62:10-12, Hes. 36:23-38/.                                                                                                          
Till slut blir frälsningen universell då hela jorden kan få se Guds frälsning, och Gud ska upprätta sitt skapelseverk till vad det var före syndafallet, /Jes. 65:17-25/.

FÖRUTSÄTTNINGEN FÖR FRÄLSNING 
Gud själv är frälsningens Gud, /Ps. 25:5/, men han använder sig också av människor, som kan vara redskap i hans frälsningsgärning, under olika omständigheter, /Matt. 28:18-20/.                                                                                                                              
Frälsningen är en Guds  gåva som ges av nåd, men en förutsättning för att få uppleva hans frälsning är  att man har en rätt inställning till Gud och insikt om sitt behov av omvändelse från egna vägar./Jes. 30:15/.                        
GT:s tydligaste och klaraste beskrivning av frälsningen finns i profeten Jesajas trösteord i kap. 40-66. Där framställs frälsningen nationellt, universellt, kollektivt, och individuellt, både i närvarande och kommande tid.
Centralgestalten i detta avsnitt är Herrens lidande tjänare som samtidigt är den upphöjde Messias. /Jes. 52:13-53:12/.

HELGELSE I GAMLA TESTAMENTET
Redan i GT finns ett helighetsbegrepp som  hör samman med renhet, fläckfrihet.
När det gäller Guds helighet innebär det upphöjdhet och majestät och syftar på hans gudomliga fullkomlighet. Helig betyder avskild och innebär  att tillhöra Gud men eftersom han är god och rättfärdig medför helighet inte bara yttre, rituell renhet, som ofta beskrivs i GT, utan också en förvandling av liv och karaktär.
Detta framkommer speciellt i 3 Mos. 19.

Läs gärna hela kapitlet. Detta hävdar också profeterna ex. /Hos. 6:6, Mika. 6:8/.
Att det inte är tillräckligt med rituell helgelse upplevde också kung David, /Ps. 51:12, 18-19/.

Anita Grantinger

Att omkring en tredjedel av Jesus-traditionen är ”passionshistoria” visar tydligt att det mest angelägna i urkristendomen  var att förkunna Jesu ställföreträdande död för våra synder, /1 Kor 15:3-4/.
I aposteln Johannes skrifter är huvudtemat: LAMMET, som tar vårt straff och utplånar våra synder, /Joh. 1:29, Upp.5:6, 12, 13,7:10-14/.
Enligt Johannes dog Jesus under exakt samma tidpunkt då man i alla hem offrade påskalammet enligt gamla förbundets föreskrifter, den 14:e dagen i månaden Nisan, vid solnedgången, /2 Mos. 12:5-6/.

Han blev alltså ”DET NYAFÖRBUNDETS PÅSKALAMM.” Vad profeterna hade förutsagt gick i uppfyllelse i detalj ,  /4 Mos. 9:12,  Joh. 19:36/.Det är i kraft av det ”nya offerlammets” blod som den frälsta skaran har övervunnit den dag då den står inför Guds tron i himmelen, /Upp. 12:11, 7:17/. Jesus är försoningen för världens synder, /1 Joh. 2:2, 4:10/.
I aposteln Paulus brev får försoningen sin tydligaste och djupaste förklaring. Han beskriver hur ”TALET OM KORSET” är det elementära och fundamentala i förkunnelsen och det kristna livet, /1 Kor. 1: 18, 2:2/. Jesus har ”offrat sig själv för våra synder”  /Gal. 1:4, 2:20/. 

Paulus som var väl insatt i de gamla förebilderna och kunden lagen utantill anknöt till GT:s soningsideologi med nådastolen som centrum, /Rom. 3:25/.  (Nådastol betyder försona, bemöta med nåd).  Mot den bakgrunden förklarar han  Jesus som ”påskalammet”, /1 Kor. 5:7/. ”NÅDASTOLEN” var locket på förbundsarken inne i det Allra heligaste, varifrån Gud uppenbarade sig. Vid dess båda ändar satt två keruber vända mot varandra och deras vingar som täckte arken utgjorde Guds tron, /2 Mos. 25:22/.
En molnsky dolde nådastolen, så att översteprästen inte skulle se den och dö. Mose bad en gång att Herren skulle visa sig för honom, men fick bara se Gud på ryggen, /2 Mos. 33:20/. En ofullkomlig människa kan inte möta en helig Gud, ansikte mot ansikte.
Nu är det Jesu blod som ger syndaförlåtelse, /Ef. 1:7,  Kol. 1:14/ och frälsar oss från vredesdomen, /Rom, 5:9/. Tanken på ställföreträdandet är särskilt tydlig i /Rom. 5:6-8/. Jesus dör i vårt ställe.

Paulus liknar Jesu utgivande av sitt liv vid ett lösepenningsbegrepp. ”Han har utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss,” Kol. 2:13-14, 1 Tim. 2: 5-6/.

Anita Grantinger

———————————————————————————–

FÖRSONINGEN 

FÖRSONINGEN I GAMLA TESTAMENTET

Del 1. OFFERTJÄNSTEN

Först vill jag understryka att GT är själva grunden för förståelsen av hela Bibeln. Jesus var jude och talade utifrån judiskt tradition och tänkesätt och till judar.
Därför är det viktigt att vi lär oss så mycket som möjligt om den ursprungliga kontexten för att förstå vad Gud vill säga oss idag annars hänger mycket av NT i luften för oss.
Det centrala temat i hela Bibeln är försoningen.
Då människan är skapad för ett personligt förhållande till  en helig Gud,  blir den konflikt som synden åstadkommer en skuld som måste få en lösning.

Om den uteblir, kommer syndaren att missa målet och gå under i Guds vredesdom.  Återupprättelsen av den brutna gudsgemenskapen kan bara ske genom att ett sonande offer frambärs, att ett oskyldigt liv offras i stället.
Utan att blod utgjutes ges ingen förlåtelse. /Hebr. 9:22/
Det gamla förbundet som Gud ingick med Mose, innan Jesus kom som offerlammet, var ett BLODSFÖRBUND och soningen var en fundamental funktion bland Israels folk,  /2 Mos. 24:8/.

Gud hade skänkt sitt folk ett medel till försoning med sig genom offerkulten som skulle förekomma, avvärja och sona Guds vrede. Syndaskulden måste sonas, genom blodet,  vilket enligt  GT ansågs betyda : utplåna, bestryka, rensa bort och blodet betraktades som reningsmedel. Syndaskulden skulle därmed avlägsnas, /3 Mos.17:11/.
Redan vid Israels befrielse från Egypten var soning en förutsättning. Bara när ett djur, felfritt lamm av hankön, hade slaktats och dess blod hade strukits på dörrpost och dörrträ gick fördärvaren förbi. /2 Mos. 12:1-13/.
Denna dag och månad skulle räknas som den förnämsta för Israels folk och i fortsättningen firas som en Herrens högtid – påsk. 

På den stora ” FÖRSONINGSDAGEN”, en gång om året, gick översteprästen in i ”DET ALLRA HELIGASTE”, det innersta rummet i  tabernaklet i öknen och sedan i templet i Jerusalem, för att få försoning för sina egna och folkets synder.
I /3 Mos. 16:e kapitel /står det utförliga instruktioner som översteprästen måste följa. Versarna 4-5 handlar om kläderna. Versarna 3,5-6 handlar om vad han skulle ha med sig, en ungtjur och en bagge och två bockar.  I /versarna 7-24/ kan vi läsa om hur och vad  som skulle genomföras inför Guds ansikte.
Vi kan tycka att det verkar märkligt med alla förordningar, men alla detaljer hade sin speciella betydelse och var förebilder som vi sedan kan känna igen i NT.
Prästen skulle ha rena, heliga kläder när han kom inför Guds ansikte. Jämför /Sak. 3:-3-7, Jes, Upp. 7:13-14/ 61:10.

Översteprästen bar först fram 2 tjurar. Den ena var hans egen syndoffertjur, som skulle bringa försoning för hans egna synder. Han skulle slakta den och sedan bränna den, efter att han med blodet bestrukit en del av  vad som fanns i det allra heligaste.
Sedan gjorde han på samma sätt med folkets syndoffertjur.           

I  / 3 Mos 16 vers 7-10/ kan vi läsa om vad som skulle göras med bockarna där.
Den bock som synden överfördes på och sedan utelämnades för att dö är en förebild på Jesus.Guds vrede avvändes från syndaren genom att ett liv gavs som ersättning. 
Blodsbestänkelsen  inför Herrens ansikte på försoningsdagen var försoninngsskeendets höjdpunkt och beviset för att ett liv var utgivet så att  förlåtelsen var möjlig, MEN offerkulten med offerhandlingen verkade dock inte automatisk utan MÅSTE ÅTFÖLJAS AV ÄKTA SYNDABEKÄNNELSE, / Ps.51:19,21 32:3-5/.  

Varje tendens i Israel att med hjälp av enbart offerkulten få försoning utan syndabekännelse och omvändelse bekämpades av profeterna. De varnade det avfälliga folket, som tröstade sig med en falsk ”sakramentalism” och avskrev helt offrets verkan,  /1 Sam. 15:22, Mika. 6:6-8, Ps. 40.7-9/. Gud förväntade sig det viktigaste, som behagade honom, ett ödmjukt och förkrossat  hjärta, /Ps. 51:19, Jes. 57:15/.

Jag har inte kunnat undvika att idag se en viss likhet då jag besökt gudstjänster som varit utpräglat liturgiska. Jag uppskattar symboler och ritualer i den mån de, på ett värdigt sätt, förstärker och förklarar det ord som förkunnas, men jag har ofta upplevt att de yttre ritualerna har fått ersätta den egna andliga upplevelsen hos prästen.
Då blir det  i stället bara yttre rutiner.
Dessutom är ofta kyrkfolket okunniga om och ev. ointresserade av vad ritualerna står för. Då kan det inte heller bli någon äkta syndabekännelse.

Anita Grantinger